.....
Publicerat den
"Kod för att importera min blogg till Nouw: 2180601996"
http://nouw.com/Naatly
Publicerat den
http://nouw.com/Naatly
Testar något nytt! Hänger ni med? Är SÅ trött på blogg.se och att det inte går att lägga in länkar eller klipp när man surfar på iPad (vilket jag gör 100 % av tiden!). På nouw känns allting dessutom lite mer fritt när det kommer till uppbyggnad, design och stil!
Jag har precis skrivit en liten kort sammanfattning om hur mitt år har varit ätstörningsmässigt. Idag klev jag ju ut från ätstörningsenheten för sista gången! Himla SKÖN känsla!
Släng inte bort länken dock till den här bloggen för troligtvis ångrar jag mig, haha!
Bara så länge det finns stjärnor över oss
Publicerat den
Hej och godmorgon!
Dags för en period av väldigt dålig sömn igen misstänker jag (eller så är det för att jag är orolig över läkarbesöket imorgon!). Vaknade 05 ish och så satte det igång. Skyhög puls, hårda hjärtslag och jag blir så spänd så att det känns som att jag ligger ovanpå sängen, vilket jag förvisso gör, men ni kanske förstår vad jag menar, haha. Dessutom är min skalle överaktiv och jag tänker alldeles för snabbt, jag hinner inte med. En tanke byts mot en annan på en millisekund och jag blir tokig! Försökte fokusera på andningen, långsamt in och långsamt ut, vilket bara gör allt värre och det känns som att jag ska kvävas. Till slut slog jag på Spotify och lyssnade på Jon Henrik på låg volym och bara släppte loss alla tankar, lät det hållas. I vanliga fall blir det ju att jag tänker att jag ska tänka på vad jag tänker vilket slutar med att jag då tänker på att jag ska tänka på vad jag tänker, haha. Nu lät jag det bara vara och till slut lyckades jag tydligen somna!
Idag ska jag in till L på mitt SISTA, ever (hoppas jag, haha) samtal på ätstörningsenheten! Det ska bli så obeskrivligt skönt att slippa det där stället! Bara det är ett skäl till att jag aldrig kommer falla in i en ätstörning igen! Det känns som att jag verkligen slösat ett helt år med sjukskrivning på ingenting. Vi har inte jobbat aktivt med någonting, ingenting som tagit mig framåt i mig själv (nu räknar jag bort anorexin för den har jag varit frisk ifrån ett tag och det INTE tack vare dem). Vi har bara suttit där och pratat om allt och ingenting, inte inriktat oss på något när det gäller att bryta beteenden och gamla mönster. Jag har lika gärna kunnat tala med mig själv för det ger fan bättre svar. Jag har liksom helt fått använda min egen kunskap och nyfikenhet till att ta mig dit jag idag är. Jag mår ungefär lika pyton i depressionen, men jag känner mig ändå starkare på något vis. Jag har mått sämre av de där jävla besöken, känt mig så dålig! Särskilt när jag fått höra att "jag blir stressad av försäkringskassan för att du inte mår bättre!" eller "det är inte konstigt att du är deprimerad när du inte gör något". Hoppla.. Hade jag inte redan innan känt mig misslyckad och värdelös så hade jag definitivt gjort det efter det uttalandet! Hur proffsigt är det på en skala? Som om jag inte redan själv är stressad över de sakerna... Jag kommer aldrig mer godta att bli ett försöksobjekt, aldrig mer! L var nämligen precis färdig och jag var en av hennes första patienter. Jag tror säkert att hon kommer bli duktig om några år och jag förstår helt och fullt att alla är barn i början, men det är faktiskt inte mitt problem. Jag ska inte vara någon man övar lite på. Tack och lov att det inte är hon som ska göra min utredning! Det var ju tänkt så från början för att "hon ändå behövde träna på det" som de faktiskt uttryckte det. L har hela tiden varit emot att jag velat utredas, undrat vad det ska ge mig mer än några ord i journalen. Idiotiskt!
Hade tänkt avboka tiden idag, men ångrade mig när jag vaknade, gång nummer två, i morse. Jag kan ge henne lite av min tid. Sista gången jag ser henne och jag vill önska henne lycka till med allt! Dessutom gillar jag att åka bil. För mig är det avslappnande..
Nu funderar jag på om den här texten är elak? Är bara ärlig dock.. Hon är jättegullig som person, men det är hennes yrkesroll jag ifrågasätter.
Trögo
Publicerat den
De senaste kvällarna har jag känt mig sjuk med obehag i halsen och febertryck i ansiktet. Det har dock inte blivit något av det, så ingen aning vad det beror på!
Har förutom att känna efter om jag är sjuk eller inte pluggat lite spanska. Fick storhetsvansinne häromdagen när jag kunde läsa en instruktion på spanska nämligen och kände i och med det att jag måste underhålla. Är dock så förbannat trög av någon anledning. Ingenting fastnar! Det spelar ingen roll om jag sekunden innan sett ordet för när det kommer på nytt är det helt plötsligt helt nytt igen och jag får liksom inte ihop bokstäverna. Jag blir så trött på mig själv och får ännu mer huvudvärk! Oftast är det här för mig och rätt som det är bara släpper det och då är det helt plötsligt jäkligt självklart och sen sitter det som berget. Jag har mitt sätt att lära mig, typ ramsor och liknande, men just nu tycks det inte fungera alls förutom ett ord här så jag kan dela med mig av mitt tänk för att minnas och koppla ihop. To sit down = sentarse blir "sända arslet till stolen", alltså send(t) ars(l)e. Då tänker jag på det varje gång jag ser ordet som ska översättas, Haha.
Sån här teknik använde både jag och Anna när vi pluggade ihop roligt nog. Minns fortfarande vissa ramsor och med det orden på grund av det, haha.. Till exempel: Peter Metar Anna Telefonerar en Kines (profas, metafas, anafas, telefas och cytokines).
Ja, jag pluggar engelska - spanska. Tycker det är lättare och mer logiskt, dessutom bättrar jag på engelskan samtidigt och det är ju aldrig fel!
Gud vad jag svamlar! Nu ska jag tvätta ansiktet, klä av mig och krypa ner i sängen. Godnatt!
Lite hopp igen! ♥
Publicerat den
För första gången på länge känner jag faktiskt hopp! Dessa underbara, skickliga människor jag på sista tiden har pratat med (och som kommer fortsätta vara "mina") har till en stor del fått mig att sluta känna mig så jävla misslyckad, värdelös och hopplös och det på den lilla tid jag haft med dem. Att få höra "oj, det låter jobbigt!", "Det är svårt att bryta, det är inget man gör i en handvändning" kanske låter negativt i vissas öron, men för mig är det rena drömmen att höra ärligt talat! Ni vet ju hur trött jag är på att höra "det är bara...." osv. Den starten på en mening HATAR jag, för det är inte BARA. Jag känner mig så jävla dålig när folk ska lägga sig i och berätta för mig att jag "bara" tänker och gör lite fel. Som om jag bara är svag och helt enkelt inte klarar att leva på "rätt" sätt liksom. Det är så jäkla skönt att höra att jag inte är helt jävla knäpp och hopplös, att få höra att jag har en hel del att jobba med, men att samtidigt känna att det faktiskt finns människor som tror på mig och det GÅR även om det säkert kommer bli förbannat svårt är som att lyfta bort en stenbumling från axeln typ, hehe.
Bara för att jag mår dåligt ÄR jag inte dålig och det känns mer och mer som en sanning nu. Passar på att fälla upp (säger man så?), hissa upp, kanske, seglet medan jag har medvind här! Det kommer bli bra! Jag tror på det nu!
Har varit och handlat här förut idag och träffade på en bekant som berättade att alla hennes jobbkamrater älskar min bästis (Min bff jobbar som sjuksköterska i kommunen just nu) och jag blev så jädra stolt!! Min fina, underbara BFF ♥ Hon är bäst, min superhjälte!!
"Och jag gick ut en kväll för att känna lukten av våren. Och jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte.." Håkan Hellström! Också kärlek på hög nivå.
Med vänlig hälsning /en något upprymd, lite halvknäpp människa
Telefonsamtal
Publicerat den
Wow! De verkar verkligen vara hur bra som helst på rehab här! Pratade precis i telefonen (jag svarade för att jag visste att hon skulle ringa!) med en kurator som var helt fantastisk! Jag babblade konstant i fyrtiofem minuter (med pauser för andning typ, haha). Hon lyssnade verkligen och förstod de bekymmer jag beskrev och då blev jag väldigt pratsjuk och kunde inte sluta! Nu är jag helt uppvarvad här bara för det. Mellanläge...vad är det?
Jo, tillbaka till att de verkar så bra. Jag kommer ha ett helt team runt mig (läkare, koordinator/samtalskontakt, kurator och arbetsterapeut) som kommer hjälpa mig med diverse saker. Inom kort kommer vi tillsammans träffas för att göra upp en rehabplan. Kuratorn sa att vi nog absolut INTE ska fokusera på prestation för att jag har redan bevisat att jag kan prestera och det alldeles för mycket då jag är extremt högpresterande och kan inte längre hantera all press och alla krav jag har på mig. Kändes riktigt skönt att höra då jag hela tiden känner mig så dålig som inte mår bra och inte orkar/vill något. Jag orkar inte göra allting perfekt och då blir det krig i huvudet av alla "borden" och "måsten".
Tycker faktiskt att det här ska bli spännande! Kan nästan se framför mig hur jag en dag framöver ska kunna sålla bland mina tankar och nöja mig med att "bara" vara/göra något okej. Det vore helt underbart! Jag kommer aldrig kunna ändra mig själv, men kanske kan jag lära mig att hantera mig själv! Känna att jag är okej och att jag har rätt att må bra! Ja, det är framtidsdrömmar... Dit vill jag nå och dit SKA jag nå!
Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig..
Publicerat den
Såklart jag kan göra en förändring i mitt liv. Såklart att jag kan! Det är förbannat svårt, men det går. Hade det varit enkelt hade väl ingen valt den mörka sidan. Även om den är mörk 90 % av tiden så är den trygg hur konstigt det än låter.
Pratade en del om min identitetskris idag och det är väl mycket där min rädsla grundar sig. Jag vet liksom inte vem jag är innerst inne. Det skapar en enorm stress socialt eftersom jag aldrig vet innan hur jag ska bete mig då det skiljer från gång till gång. Jag är en kameleont, känner av gruppen och smälter in. Apar efter personerna i gruppen. Oftast är jag clownig som ett sätt att distansera mig själv från mig själv, men det krävs en "trigger" för att jag ska vara clownig med, någon som är likadan. Det är ju inte så att jag stövlar in och beter mig allmänt jobbigt och uppvarvat om det är en grupp med allvarliga människor, haha. Nej, jag är en jävel på att läsa av och jag kan direkt känna av stämningen i ett rum och anpassar mig därefter. Det är väl ganska positivt egentligen, MEN när jag inte har någon egen personlighet blir det mest konstigt faktiskt.
Egentligen är jag väl lite ("lite") frispråkig och öppen som person, gillar att ta livet med alldeles för mycket humor och för lite allvar. Det är i alla fall bland människor där jag får leva ut min galna sida som jag trivs och inte känner mig hämmad. Jag aktar mig för försiktiga, allvarliga och blyga människor för där passar jag verkligen inte in då jag nog är raka motsatsen. Känner mig så hemskt obekväm i såna situationer. Får som tvångstankar att jag bara måste göra- eller säga något knäppt bara för att jag håller igen mig så. Gaahhh! Jag vill flyga fritt!
Alltså det var inte ens det här jag tänkte skriva om, men nu har jag skrivit ett helt jäkla inlägg, haha.
Vad jag hade planerat att skriva var att jag vet att jag kan ta mig ur den här depressionsskiten eftersom jag faktiskt tagit mig ur anorexin. Ibland glömmer jag bort det faktiskt! För mig var anorexin som ett tvång precis som det mesta i mitt liv, men jag lyckades bryta det! Jag lyckades faktiskt!! Visst att det ibland fortfarande kan hugga till av obehag i magen. Som idag, vi tog lite uppgifter varav längd och vikt var två punkter. På vikt skrev B "normalviktig" (eftersom jag inte vet och inte heller vill veta vad vågen visar) och då gjorde det faktiskt lite ont i magen. Normalviktig... inte underviktig... Inte smal.. Bara.. Normal! Men, men.. Jag faller absolut inte tillbaka, har inte ens tankar på det längre. Det känns så långt borta, som ett annat liv! Jag längtar tills den dagen jag säger samma sak om depressionen. "En tid mådde jag väldigt dåligt, men jag minns det knappt. Det var i ett annat liv"
Ett heltidsjobb
Publicerat den
Tokgillar verkligen nya samtalskontakten! Hon är väldigt bra på samtalsteknik! Sånt suger jag nämligen åt mig som en svamp av eftersom jag själv vill bli bättre på det! Hon är hård, men rättvis. Hon kan sätta ytterligare ord på det jag beskriver vilket gör att jag känns viktig och framförallt att det jag berättar är viktigt! Hon knyter även ihop säcken och jag förstår varför jag beter som jag gör. Allt har gemensamma nämnare nämligen.
Dock är det så jäkla skrämmande att höra att det bara är jag, jag, jag som kan ändra min situation. Jag tog nämligen upp att jag känner att mitt liv hänger i vårdens händer (dramatisk... Nejdå!!), men fick tillbaka att ingen styr över mig eller bestämmer över mitt liv. Ingen utom jag själv och det är ju så jävla sant och jag VET ju allt det här för självklart är det så, ÄNDÅ är det så jävla svårt. Jag är rädd, ja, LIVRÄDD vill jag påstå! Orsaken vet jag egentligen inte, eller jag är nog rädd att bli ifrågasatt, att verka friskare utåt sett och på så sätt ses som väldigt frisk, men det är ju för fan frisk jag vill bli!! Någon som känner igen tankarna? Jag är rädd att bli utsparkad och övergiven! Det är som att följa samma hjulspår för att det är tryggast så. Jag vet hur det här livet är och därför är det tryggt oavsett hur dåligt jag mår. Visst låter det ologiskt? Det tycker jag nämligen själv också när jag blir medveten om hur jag själv tänker.
Det finns ingen som knäpper med fingrarna åt mig. Jag kommer inte vakna en dag och mirakulöst må bättre. Jag måste helt enkelt förändra saker och lära mig hantera mig själv och min svartvita personlighet. Det finns inga genvägar och det känns såklart positivt att få hjälp med att gräva fram en ny främmande väg och sen gå den! Det är DET jag behöver hjälp med, bland annat då. Jag behöver någon som finns där och hjälper- och fångar upp mig när det stormar. Någon som hjälper mig att se mig själv utifrån och uppifrån, någon som hjälper- och stöttar mig med beteendeförändringar och tankefällor tills jag är stark nog att stå helt själv! Jag vet redan nu att det inte kommer att bli ett dugg enkelt, men det är inte direkt smärtfritt att gå utanför sitt kontrollbehov och tvång (Teoretiskt låter det dock himla smidigt, för egentligen är det ju det enda rätta, men när man står mitt i allt är det svårare än man kan föreställa sig!) Att ändra ett beteende kräver en hel del vilket nog alla som gjort en förändring kan skriva under på, men högst troligt är det så värt det i slutändan.
En utredning kommer starta i september förresten. Kortare tid än jag föreställt mig faktiskt så det var väldigt positivt! Läskigt dock, men hela livet är ganska läskigt faktiskt. Helt oskrivna blad egentligen.. Gäller att alltid sätta sig själv i främsta rummet och fullfölja drömmar och mål även om de verkar omöjliga. Det är oftast hjärnan som luras för det går att göra ALLT.
Mot rehab..
Publicerat den
Godmorgon, eller nåt! Har sovit kasst och oroligt. När ska sömnproblemen bli bättre? Antagligen när jag mår bättre.. Sover alltid extra dåligt när jag är orolig över något (logiskt) och nu är det ju läkarbesöket som stressar mig. Jag hoppas jag kan känna någon form av lugn efter samtalet med Bettan idag, men är orolig inför det med, hehe.
Ska vara där klockan elva och jag ska försöka att inte åka för tidigt, men blir ju så förbannat rastlös. Jag har ju varit färdig sen länge liksom.
Stress, stress, stress
Publicerat den
Den här förbannade stressen och oron har tagit över igen. Klättrar fan på väggarna här hemma och tankarna flyger åt alla jäkla håll och kanter. Det känns som att allt kommer gå åt helvete och jag är så stressad över att träffa en ny läkare på fredag (?). Dessutom har jag min SISTA tid till min förra (ja, så kan jag nog säga nu!) psykolog på torsdag och ända sen jag vaknade har jag haft ett inre krig med mig själv om jag ska avboka den eller inte. Jag känner att jag slösat bort ett år på den där jäkla ätstörningsenheten. Anser inte att jag fått adekvat hjälp alls och ja, jag är missnöjd (Dock älskar jag läkaren där!). Känner inte direkt att jag jublar över att behöva åka in till Örebro igen (även om det är sista gången) och prata med L och dessutom betala för det då mitt högkostnadsskydd gått ut. Samtidigt känner jag en liten uns av vad jag tror är separationsångest. Det känns liksom både fel och konstigt att hon vet så mycket om mig. På något sätt har jag ju anförtrott mig åt henne, berättat mina innersta hemligheter och känslor, så ja, det känns lite läskigt och märkligt faktiskt. Gillar inte att avsluta saker, men mest ska det dock bli skönt att slippa! Har mest känt mig dum när jag suttit där och hon inte förstått hur jag menat och med det kommit med dumma påståenden som gjort att jag känt mig som en idiot...
I morgon ska jag träffa min nya samtalskontakt B igen och även det stressar upp mig. Som vanligt tänker jag att hon nog ser på mig som någon som bara hittar på och överdriver. Den här stressen att inte bli trodd på har liksom gått till överdrift sen länge tillbaka. När jag var sjuk i anorexin var jag livrädd för att jag inte var tillräckligt smal. Jag tänkte att de bara skulle skratta åt mig. När jag nu är normalviktig, men fortfarande mår dåligt är jag livrädd just för att det inte alls syns på utsidan hur jag mår på insidan. HUR blir jag ens kvitt de här tankarna?! Jag har slutat prata om dem, men inom mig gnager de sönder mig. När jag försökt prata med vissa om det möts jag bara att liknande meningar som de jag skrev i inlägget under.
Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av, jag kan inte bara ta dagen som den kommer hur mycket jag än vill! Jag oroar mig verkligen HELA TIDEN, för precis allting! Mitt kontrollbehov går ju fan bananas av att inte veta exakt hur allting ska bli, men jag vet ju samtidigt att det inte går att säga då allting i slutändan beror på hur jag mår (och här spelar ju rädslan över att inte bli trodd på in såklart). Känner hela tiden att sjukskrivningen stressar ihjäl mig! Ser liksom sista mars som någon typ av domedag, som den dagen jag MÅSTE vara frisk. Precis så har jag känt under hela min sjukskrivning. Hur lätt är det då att försöka slappna av? Kanske skulle det hjälpa om någon berättade exakt för mig hur det kan se ut när det är dags att börja komma tillbaka igen, även om det inte är något som är aktuellt just nu (hoppas jag!). Jag vill veta för jag har ingen aning om hur det fungerar vid långtidssjukskrivningar..
Jag önskar att jag var lite mer go with the flow, men jag är precis tvärtom på de flesta plan.
Denna oförståelse
Publicerat den
"Det är väl bara att bestämma sig!"
"Det är väl bara att sluta göra så"
"Alla känner sådär"
"Varför tänker du så?"
"Det är bara att tänka annorlunda"
Några av meningarna som i vardagen får mig att känna mig så jävla dum. Ledsamt att vissa vägrar inse att alla inte är stöpta ur samma form! Om det BARA vore så enkelt, varför mår då vissa dåligt? Som om man skulle välja det då liksom..
Vad är det jobbigaste ni fått/får höra från omgivningen?
Tulpaner
Publicerat den
Fick så fina rosa tulpaner igår! ♥ Älskar färska blommor! Det ger en speciell känsla och de luktar så fräscht!
Makin
Publicerat den
Vaknade som en liten (eller ganska stor) sushirulle imorse, helt inrullad i täcket. Var sådär skönt avslappnad så jag passade på att bara känna in känslan av lugn då det inte direkt är en vanligt förekommande känsla om man säger så. Låg kvar en halvtimme och bara blundade (okej, jag spelade lite candy crush med och kollade instagram, men det var när jag orkade öppna ögonen, hehe).
Nu är frukosten i magen, golvet är dammsuget, diskmaskinen är startad och så vidare vilket betyder att jag kan sitta ner en stund utan stress. Sitter dock och stör mig till vansinne på min granne som alltid lämnar sin jäkla hund som i sin tur inte pallar att vara ensam utan vrålar konstant!! Blir så irriterad..
Min nakenfis Gargamel käkar räkost. Helt OT, men ändå ;)
Jon Henrik!!
Publicerat den
Jag har nog fått grattishälsningar från halva Facebook idag tror jag! Jag vet att många därute stör sig på grattishälsningar på Facebook för att det "inte är äkta", men folk har faktiskt tagit sig tid att skriva ner några ord och vissa har skickat fina bilder eller videos. Någonting betyder det ju, det finns en tanke bakom. I alla fall just då och det är ju superfint :)
Har precis tittat klart på mellon och jag säger bara Jon Henrik... Han är bara så UNDERBAR! Att kunna leverera så jävla mycket känslor utan ord, det är MAGISKT! Nu har jag suttit här och jojkat (haha, nåja...) till jojken han framförde under talang som hyllning till sin döde vän (Daniels jojk) utan skamkänslor i kroppen. Det är svinlyhört här, men grannarna bredvid är döva så det gör inget och jag bryr mig inte heller!
Förutom JH gillade jag låt nummer två med Calle (tror jag han hette?!). Galet bra och glad! Den gick såklart inte vidare. Folk har ingen smak, haha, men bra för då dyker den upp på Spotify inom kort här så jag kan skaffa skavsår i öronen. I övrigt var det kasst... Vad tyckte ni?
Han är ju inte ful heller... *Kär*
Nu ska jag snart tvätta bort sminket och avsluta den här dagen med sista sidorna i boken jag läser just nu. Ett år tills nästa födelsedag nu då (kors i taket va?!). Undra hur det ser ut nästa födelsedag, undrar jag..
En fin och lugn födelsedag
Publicerat den
Jag har haft en trevlig födelsedag och nu sitter jag här hemma igen med tända ljus och försöker koppla bort ångesten. Det blir lätt väldigt jobbigt det här med den sociala biten när jag inte mår helt hundra, särskilt svårt är det med folk som jag vanligtvis inte träffar så ofta. Kommer på mig själv med att inte orka prata/inte veta vad jag ska prata om och så blir jag stressad..
Vid halv fyra fikade vi med te och min chokladkaka och grädde (GOTT!). Efterrätten före huvudrätten alltså, ovanligt, men trevligt :) Efter att Ingabritt åkt hemåt fixade vi i ordning käket som var lammstek som vart SÅ jäkla god!! Åt massor och njöt ihjäl mig typ!
Färsk sparris, rödvin- och ädelostsås och sallad med massa gott i! Åt så mycket sås att det nästan skvalpar i magen nu ;) den blev verkligen kanon! Ja, allting var kanon!
Fick nya escada parfymen, en snygging till handdammsugare och pengar! Parfymen luktade ungefär så gott som jag hade föreställt mig!
Hoppas ni har en mysig lördag!
Gårdagen..
Publicerat den
Gårdagen bjöd på sashimi (eller det var snarare mamma som bjöd och inte gårdagen, hehe) på mongoliska restaurangen här i stan. Älskar verkligen den maten! Gillar att det tar lite tid att äta och att det finns massa olika saker att äta ifrån på tallriken i stället för bara en maträtt.
Allt är så jäkla gott, men laxen är nog min absoluta favorit!
Mmmmmmmmmmmh....
Efter maten drack jag te och spelade spel med mamma för att direkt däcka när jag kom hem. Det tar på krafterna..
Födelsedag och chokladkaka made by me..
Publicerat den
GRATTIS på födelsedagen då till mig själv! Det känns helt sjukt att vara 28.. Det är ju för tusan galet mycket! Jag är vuxen, eller ska vara det i alla fall enligt pappret, men känner mig fortfarande som fjorton i huvudet! Dock är jag rätt nöjd med det, gillar att vara barnslig! Vill aldrig bli tråkig.
Drömde massa konstigt i natt! Först skulle jag träffa en gammal väns barn. I drömmen var han ett år och när jag kom dit visade sig att han var väldigt annorlunda. Det gick nämligen att prata med honom som med vilken vuxen människa som helst. Han pratade och hade åsikter så vi hade ett djupt samtal där, haha.
Efter det drömde jag att en massa män var kära i mig. Den ena skickade ett mail och frågade om jag ville träffa honom och jag vågade inte svara nej för jag ville inte såra (typ som är i verkligheten med andra ord, hehe). Den andra (en gammal kollega) träffade jag ute någonstans och vi började dansa riktigt nära bara sådär och efteråt berättade han att han var kär i mig och hade varit det länge, men att det skulle bli kämpigt att lämna frun.
Egentligen borde man skriva ner alla drömmar. Kul att minnas ju! Jag drömmer väldigt mycket, så det skulle väl bli en hel bok misstänker jag!
Usch vad jag vantrivs i håret nu.. Tur det växer ut. Jag känner mig både för mogen och för barnslig i den här frisyren. Det blir nog uppsatt hår fortsättningsvis.
Efter att jag ätit frukost i morse slängde jag ihop en chokladkaka som jag ska bjuda på senare idag.
Godaste kakan någonsin. Blir lite som en tryffel i konsistensen (tror jag, haha.. Vetefan om jag ens ätit en tryffel, men jag har fått för mig att det ska vara så) Den är liksom rund i smaken, mjuk i konsistensen och smälter i munnen! Fantastisk god! Nu står den i kylen och gottar till sig och förhoppningsvis hinner den stelna lite till halv fyra.
Short hair I don't care..
Publicerat den
Jag mår okej. Kan inte låta bli att tänka på hur sjukt det är, och hur liten världen är, när jag får just HENNE som frisör. Jag har gått till samma salong i flera år nu (ja, den gången varannat år som jag klipper mig då vill säga, haha) och hon har inte jobbat där då.
Jaja, skitsamma! Vill inte ägna henne några tankar egentligen och jag är väl ganska stolt som inte gick därifrån. Dock är det mitt extrema kontrollbehov som gör att jag stannar i såna där situationer. Jag klarar inte av tanken på att bara resa mig upp och gå när alla ser... DÅ känns det ÄNNU konstigare nämligen och då hade jag antagligen inte klarat av att gå dit igen.
Ibland är det som att jag är två personligheter som är i fight med varann. Den ena är sjukt impulsiv och inte ett dugg eftertänksam medan den andra har ett rejält kontrollbehov och är livrädd för att sticka ut trots att jag nästan alltid sticker ut tack vare den impulsiva, livliga delen av mig. En del är väl min högst troliga adhd och den andra depressionen gissar jag på. Det är svårt att samtidigt vara deprimerad och må kasst men ha myrkryp och någon konstig form av energi som egentligen inte finns. De där två krockar så in i helvete med varann och jag sliter ut mig själv på grund av mig själv om ni förstår vad jag menar.
Annars börjar missnöjet för håret växa fram lite. Har inte haft såhär kort på länge och det fattas liksom något. Vänjer mig antagligen, men jag tycker jag ser så väldigt barnslig ut och frillan är liksom trekantig (platt upptill och så blir det skitbrett i topparna).
Färgade håret förut med. Hade sån utväxt. Vart dock ingen skillnad alls!! Vad är det för fel på mitt hår? En väldigt röd färg som bara blir... brun?! Har ju mitt presentkort jag fick i julklapp kvar så ska nog boka in en färgning. Då jäklar ska det bli RÖTT och inte rödbrunt..
Nu ska jag strax iväg med mamma och Anders och käka sashimi. Det är min födelsedagsmiddag i förskott :)
Adjö massa centimetrar
Publicerat den
Fick ett infall efter att jag skrev om mitt hår i förra inlägg så jag stack iväg och klippte mig. När jag suttit där en stund får jag syn på att en av tjejerna som jobbar där är en före detta mobbare. Känslan i magen var inte trevlig direkt och med ens blev jag den där osäkra lilla tjejen igen som bara ville vara en i gänget. Det är rätt många frisörer där så jag satt och önskade jävligt hårt att det inte skulle bli hon som skulle klippa mig, men SJÄLVKLART blev det hon. Att sitta och prata med någon som mobbat en på grund av ens utseende genom en spegel är vidrigt, minst sagt. Visste inte vart jag skulle titta och kände den där äckliga känslan av att vara underlägsen. Vågade knappt titta upp och jag som är så pratglad i normala fall vågade knappt säga ett ord. "Säg inget fel, gör inget fel. Hon kommer skratta åt mig och berätta för alla hur patetisk jag är!" spann runt i skallen.
Hemskt hur mobbing kan lämna såna spår. Jag minns allt, varenda jävla detalj, hur mycket jag hatade mig själv, men också hur mycket jag hatade dem samtidigt som jag inte ville något hellre än att vara deras vän, för jag ville ju vara den där fina och populära jag med.
Spegeln berättade återigen hur jävla ful och äcklig jag är och jag vill bara kräkas över mig själv. Hon är fin och lever med sambo och barn. Känns orättvist, på riktigt känns det så jävla orättvist!!
Hon var även duktig på att klippa så nu är jag fri från cirka 1,5 decimeter och har en lång page. Känns bra åtminstone, men klumpen i bröstet finns kvar tyvärr..
Keeeka lite..
Publicerat den
Två bilder från termin 1 eller 2 på sjuksköterskeprigrammet. Vi skulle öva oss på att mata varann, så här matar min bff mig. Visst ser det mysigt ut? Inte alls konstigt att ligga med haklapp, få en sked intryckt i käften och få massa kladd runt munnen. Faktiskt bra att testa sånt här för att känna- och få en större förståelse för vad de vi matar faktiskt går igenom!
Gud vad tjockt hår jag såg ut att ha där! Tappade ju hemskt mycket hår under anorexin. Frisören kunde inte ens klippa upp mitt hår för att det var så tunt. Nu börjar det komma tillbaka och det lossnar inte längre en hel näve med hår när jag tvättar det. Håravfallet var en av "biverkningarna" av anorexin som var väldigt, väldigt stressande!
Övervinna rädslan och utmana sig själv.
Publicerat den
Recept uthämtat på Apoteket och ett litet "spontanbesök" gjort på Dollarstore. Jag var fantastiskt duktig och köpte bara exakt det jag behövde! Ganska strongt gjort med tanke på att jag stod både länge och väl med en inredningspryl, i form av en vit bur med fåglar i och plats för värmeljus, i handen. Den hade passat så jäkla bra här hemma så det sved rejält när jag ställde tillbaka den. Känns dock bra nu såhär i efterhand! Jag måste spara pengarna och sluta impulsköpa saker. På sista tiden har jag faktiskt lyckats bra! Längesen jag köpte något totalt onödigt nu! När impulserna kommer är det hemskt svårt att stå emot. Ni som har liknande problem vet säkert vad jag menar när jag säger att det man hittar ger världens lyckorus och tankar som att "bara jag har den här blir allt bra. Jag MÅSTE ha den!!". Det blir dock inte bra, snarare sämre. Den där prylen blir snart liggandes bland alla andra prylar. Den tappar liksom sitt värde ganska exakt när den kommer innanför dörren. I alla fall är det så för mig!
Nu sitter jag och stirrar på klockan och stör mig på att den inte är mer än drygt två. Ja, ni vet ju allt det där. Jag vill att tiden ska gå så dagen kan försvinna samtidigt som känslan av att tiden rinner iväg gör mig livrädd.
Vill göra något med mitt liv. Jag vill leva, göra meningsfulla saker och gärna några galna med! För tillfället tänker jag på hur roligt (och troligtvis iskallt) det skulle vara att hoppa i sjön (OBS, hoppa i sjön som i att bada, inte något annat, hehe). Jag har aldrig vinterbadat och fryser till och med på sommaren. Jag saknar det där "jävlaranamma" därför vore det befriande (tror jag?!) att bara skita i hjärnan som skriker nej och det där läskiga pirret i magen. Det är oftast så jävla häftigt att våga saker som innan känts omöjliga (även "småsaker"). Ingenting är liksom omöjligt egentligen och känslan efteråt är riktigt cool.
Jag jag vill bara skaka om mig själv, vakna upp, KÄNNA att jag lever. Just nu vet jag knappt...
Vad är det "läskigaste" ni gjort och vad skulle ni vilja göra NU om ni fick chansen?
Hemmagjord pizza!
Publicerat den
Usch vilket jävla trist liv jag har egentligen.. Sitter här hemma och glor in i en skärm, hela dagarna. Vill verkligen, verkligen må bra nu! Jag vill inte känna att varje ny dag är en pärs och slöseri med tid. Måste dock sluta klaga också!! Så jäkla tråkigt det måste vara att läsa en massa gnäll..
Jaja, känner nu vad trist det är att besöket hos arbetsterapeuten blev inställt i morgon. Hade nämligen tänkt ta upp min önskan om ett kedjetäcke. Inte nog med att dagarna är kämpiga så sover jag ju så himla oroligt på nätterna med. Det gör ju inte direkt måendet bättre. Vill gärna testa kedjetäcke eftersom många pratar så gott om det! Vi hade ett på mitt förra jobb och du milde vad tungt det var!! Man fick typ vara två när man skulle ha upp det på hyllan, haha. Vågar inte tänka på hur det ska vara att bädda rent (jag lyckades undvika det på jobbet, hehe). Träningsvärk värre än efter ett helt pass av bodypump tänker jag..
Det här är mitt favoritfilter. Använder det jämt! Man ser så blek och snygg ut, haha. Det heter just "bleknat" i iphonen.
Hittade kebabkött när jag handlade förut och slog på stort här ikväll med en god kebabpizza! Hittade på botten (bottnen?!) efter hand och den vart riktigt bra.
Smetade ut den så den vart riktigt rund och fin! In i ugnen på förgräddning i femton minuter och efter det använde jag resterna från gårdagens vegetariska gryta som tomatsås! Kände mig så sjukt jäkla smart som kom på det faktiskt!! Där sparade jag in en burk krossade tomater (eller romaner som jag råkade skriva först, haha). Efter det, på med kebabköttet som var som daggmaskar i konsistensen! Daggmaskar fulla i jord!! Gud så vidrigt det kändes, jag är inte lättäcklad, men där tappade jag faktiskt aptiten en aning...
Färdigt resultat! YUMMIIII! Blev supernöjd, och mätt!
Om nån är intresserad av hur jag gjorde bottnen (vafan heter det?!) så kan jag skriva på ett ungefär! Jag måttar som sagt nästan aldrig när jag gör något. Den är både gluten- och mejerifri!
Pizzabotten
3 ägg
~1tsk bakpulver
~1msk fiberhusk
~ 2-3msk olivolja
~ 1dl mandelmjöl
Vispa ägg fluffigt. Tillsätt sedan fiberhusk och bakpulver. Häll efter det ner oljan, fortsätt vispa under tiden du häller. Ta sist i mandelmjölet och blanda ordentligt. Låt stå en stund och smeta sen ut på en bakplåtpappersklädd plåt (OBS, den är inte fast i konsistensen utan väldigt kladdig. Det ska vara så!) och grädda näst högst upp i ugnen på 225 grader i cirka femton minuter. Jag lät den stå där tills den fick en gyllene färg och nästan brända kanter. När botten är förgräddad tar du ut den och brer på valfri sås och valfri fyllning. In igen i cirka femton minuter. KLAAAAAR!
Pucko!
Publicerat den
Haha, nu ska ni få höra. Stod och sminkade mig i morse och fick syn på min vita kajal som jag haft sen tidernas begynnelse typ. Har hatat den för att den inte gett någon färg, så den har mest stått där och dammat. Tänkte att jag ger den EN chans till, sen ryker den! Målar på handen och det blir som vanligt ingen färg. I samma veva ser jag att det klart och tydligt står BROW SET! Jag har alltså haft en brynfixering ståendes i flera år för att jag har trott att det har varit en kajal! Haha.. Det är så jävla typiskt mig verkligen! Jag tar för givet vad och hur saker är och sen kollar jag aldrig efter! Men men.. Blev glad ändå för en brynfix behöver jag till mina bångstyriga ögonbryn!
Den maskerade brynfixen
Onsdag
Publicerat den
Hallå hallå!
Har precis varit och handlat. Hade egentligen tänkt göra det senare, men orken inföll sig här vid lunchtid så då är det bäst att passa på. Var så jäkla lugnt och gött, knappt en kotte på hela maxi. Så skönt att kunna strosa runt utan att bygga upp en ilska i kroppen för att folk är "i vägen", haha. Hade faktiskt JEANS på mig med och det kändes, för första gången på länge, helt okej! Tog även vårjacka utan att frysa! Snaaart.. Om bara snön ville ge upp så! Nu började det regna bara för de!
Dagens look då. Alltså håret... Jag har försökt samla mod i flera dagar nu för att ringa och boka tid. Jag vågar INTE. Hatar den här telefonfobin jag dras med! På tal om det så ringde det ju självklart när jag var och handlade och jag trycker bort som vanligt. Det var B som ringde eftersom arb. terapeuten jag skulle till imorgon är sjuk. Så himla skönt med människor som pratar in på telefonsvararen direkt i stället för att ringa en miljon gånger.
Snart födelsedag
Publicerat den
På lördag fyller jag år och jag har försökt med all kraft att förtränga det. Jag har aldrig haft ångest över min födelsedag, men i år har jag det. Jag vill inte bli ett år äldre ärligt talat. Det är som att jag riktigt kan både se och känna ett timglas där sanden rinner ut och är med det är förbrukad. Jag kan inte låta bli att känna sorg över att mitt liv inte är så som jag vill att det ska vara. Mitt liv har liksom inte tagit den naturliga vägen om man säger så. Jag vet att många väljer att leva ensamma och barnlösa, men jag har INTE valt det livet. Det har bara blivit så. Jag känner mig inte vuxen och den känslan är så jävla jobbig och svår att förklara för någon som aldrig har varit där.
Hehe.. Ångest deluxe :P
Tvångsmässigt skyddsbeteende?
Publicerat den
Jag känner mig helt jävla överkörd och tillplattad och har gjort det sen igår. Jag orkar knappt röra ett finger och hela kroppen känns sådär äckligt tung. De få krafterna jag haft känns som bortblåsta och jag mår ganska väldigt kasst för att vara ärlig. Allting började efter besöket hos B igår. Ni vet, tokångest till att börja med för att sen bli helt död i både kropp och skalle. Hann knappt lägga huvudet på kudden igårkväll innan jag slocknade, sov dock lika dåligt och oroligt som vanligt och vaknade tidigt. Lyckades ligga kvar i sängen, sysselsatt av lite candy crush, i ~30 minuter, hann få en kurrande mage och gick upp och gjorde i ordning frulle. Förresten så kan jag inte förstå hur mycket min kropp ändrat sig efter ätstörningen. Jag åt ALDRIG frukost förr. Jag var varken hungrig eller sugen och jag tyckte helt enkelt inte om det och ägnade det inte en tanke ens. Idag är det nästan det bästa målet på hela dagen, men ändå känns hela dagarna uppstyrda och lite tvångsmässiga. Jag har till exempel svårt att, efter att jag vaknat, vänta med frukosten och jag vill gärna planera, i tid, vad jag ska äta. Det känns tryggt (Kontrollbehovet).
Även om jag idag är frisk från anorexin så är det ju ingenting jag glömt om ni förstår vad jag menar. En sak du lärt dig kommer finnas kvar i minnet även om det med tiden bleknar och blir lite suddigare och mer obegripligt. Det låter säkert skitnegativt, men det är idag ingenting som påverkar mig på något särskilt sätt. Det är dock klart att det ibland retar gallfebern på mig, att jag inte bara kan äta när jag är hungrig i stället för att rutinmässigt göra samma sak dag ut och dag in. Visst är det bra att ha vissa rutiner, men det är nog själva tvångstankarna och stressen runt det som blir irriterande. Jag är till exempel livrädd för att bli hungrig och det är säkert en av anledningarna till att jag, hela tiden, går i samma invanda spår. Hunger förknippar jag med svält efter anorexin och jag minns ju hur jävla ont det gjorde, både fysiskt och psykiskt, men hur det samtidigt gav en jäkla kick minns jag också ganska tydligt. Ni som har/har haft ätstörningar kanske förstår vad jag menar? Jag kände mig stark när jag fick krypa ihop i fosterställning på grund av en hungerkrampande mage, kände mig grym när jag fick hålla mig i väggarna för att inte rasa ihop. Förstår ni hur jäkla sjukt det är?! Det är DEN känslan jag är rädd för även fast jag är väldigt, vääääldigt långt ifrån den idag. Jag förebygger väl en aning antar jag och jag tror det är bra att vara medveten. Önskar dock att det gick att glömma allt, att det fanns en deleteknapp. Inte bara när det gäller anorexin utan med allt som är stört och onödigt! Om ni hade en sån knapp, vad skulle ni radera bort känslomässigt?
Kaffe <3
Número catorce
Publicerat den
14. Detta är jag beroende av
Svår fråga. Vad är jag beroende av? Ja, förutom typ mat, vatten och syre osv är jag beroende av kontroll då jag har ett kontrollbehov utan dess like. Jag är även beroende av smink och av min iPad och min iPhone. Jag är också ganska beroende av bekräftelse och beröm och framförallt är jag beroende i att vara bäst på precis allt jag tar mig för. Är jag inte bäst, nej då slutar jag.
En helt underbar människa!
Publicerat den
Kom hem för en stund sen. Lyckades gå fel, såklart. Mötet gick annars riktigt bra! Bettan kommer bli min koordinator och samtalskontakt och hon var helt underbar. Så himla lättsam, rolig och enkel att prata med. Älskar henne redan! Dock kommer den här jävla ångesten efteråt. Jag tänker att jag kanske pratade för mycket, att jag inte passade in i "depressionsmallen" och att jag därför inte kommer bli trodd på hädanefter. Det är så jävla sjuka tankar, jag vet ju det, men ändå dyker de upp! Jag ÄR ju deprimerad, har till och med en svår depression, ändå kan jag inte lita på mig själv för att jag inte uppfyller min bild av en deprimerad person, men alla är ju olika! Jag har ju min utseendefixering och är mån om mitt yttre, andra kanske aldrig har brytt sig om det och ännu mindre vid en depression. För mig blir det ytliga ett sätt att hålla ihop vardagen. Jag tänker nu att jag överdriver, inbillar mig och borde skärpa till mig. Jag har ju min fasad utåt och den sitter benhårt. Det känns som att jag har på mig någon sorts pansardräkt eller liknande. Jag vet hur jag ska vara och beter mig därefter, men när jag kommer hem kommer ångesten som ett brev på posten. Det är svårt att hela tiden försöka, det blir fysiskt som ett helt maratonlopp (ja, nu har jag ju iofs aldrig sprungit ett maraton men, hehe).
Nu är jag livrädd att jag inte ska bli tagen på allvar. Jag är så trött på mig själv som aldrig kan släppa efter, måste jag vara så jävla kontrollerad?!
På torsdag ska jag träffa min nya arbetsterapeut. Vet inte exakt vad vi ska göra, men en plan ska tydligen göras med ett tydligt mål (jag är LIVRÄDD även för mål. Jag är rädd att det ska gå alldeles för snabbt och att jag inte alls mår bra när målet är nått. Förstår ni?). Det är så mycket jag måste lära mig att hantera i vardagen, men det känns helt hopplöst ärligt talat. Jag tänker att jag aldrig kommer bli bra igen vilket såklart är en riktigt farlig fälla! Varför är det så jävla skrämmande att våga känna efter, att våga bli frisk? Finns det fler än jag som tänker såhär skruvat?
Gud jag blir snart tokig! Skulle bara vilja ringa upp Bettan och berätta hur rädd jag är för att inte bli trodd på, men så gör man inte. Har ångest upp över öronen nu!
Arga flickor
Publicerat den
"Hur arg får en flicka vara?"
Väldigt intressant ämne på Nyhetsmorgon som handlar om skillnaden på synen mellan pojkars och flickors ilska. Jag själv var ju ett väldigt bråkigt och argt barn och fick extremt mycket skit på grund av det. Vuxna avskydde mig och kunde inte förstå varför jag inte kunde vara som de andra flickorna vilket jag själv inte heller förstod ärligt talat. Jag VILLE vara en av de där söta flickorna som stod i ring på rasten och bara var sådär läskigt lugna i stället för att slåss, rymma, hitta på dumheter och vara kaxig mot allt och alla.
Jag försökte hela tiden att "sköta mig", men det gick inte. Jag kunde varken vara still eller koncentrera mig. Jag fick alltid höra att jag var tvungen att skärpa mig, vara mer tyst och sluta förstöra för alla andra. Som barn kände jag mig ständigt som en idiot, jag var alltid i vägen och jag fick alltid skäll och blev anklagad för allt eftersom jag var den bråkiga. Om jag sen gjort det eller inte spelade ingen roll, det var ändå mitt fel.
Jag fick raseriutbrott titt som tätt och kunde absolut inte kontrollera dem. Det kändes aldrig okej att vara arg. I stället gav det bara mer och mer negativitet från omgivningen och jag kände mig så värdelös! Jag minns så många händelser som etsat sig fast hos mig och de gör ont att bära på.
På ett sätt förstår jag att folk blev trötta på mig för jag var extremt jäkla jobbig och svår! Det fanns dock guldkorn i tillvaron. Jag minns särskilt två vuxna som helt tog sin an mig, de var lugna, tyckte om mig och gav mig tid och framförallt behandlade de mig som om jag var någon speciell. Med dem kände jag mig trygg och i och med det blev jag också lugnare. De skrek inte på mig, kastade inte ut mig utan stärkte mig i stället! Dessa två kommer jag aldrig att glömma för på ett sätt räddade de mig.
Än idag har jag väldigt lätt för att bli arg. Ilskan liksom sköljer över mig stundtals. Ibland brister det, men oftast håller jag den inom mig. Båda sätten är svåra. Bara för att jag håller emot känslorna betyder inte det att allt är frid och fröjd för inom mig pågår ett stort världskrig som jag har svårt att hantera. Tar oftast ut hatet och ilskan på mig själv. Tänker att jag vill göra mitt liv till ett helvete för jag är inte värd något annat.
Har ni på något sätt varit "annorlunda" jämfört med den mall som finns om hur flickor ska vara? Upplever ni att det finns en sådan mall?
Upp och hoppa
Publicerat den
"God" morgon. Sitter och slöar här fast att jag borde göra mig i ordning. Jag vet inte alls vad som väntar idag. Jag vet inte om hon är min nya "behandlare" eller om det rör sig om ett bedömningssamtal. Jag som vill ha kontroll avskyr ovetskapen. Vet dessutom fortfarande inte helt vart jag ska och är osäker på när jag bör åka.. Dock vet jag att jag borde kliva upp och klä på mig i stället för att sitta här så det ska jag göra NU. Tänk på mig klockan tio och framåt så är ni gulliga! ♥
Filmen igår var super för de som undrar!! Skriver mer om det sen :)
