Den här förbannade stressen och oron har tagit över igen. Klättrar fan på väggarna här hemma och tankarna flyger åt alla jäkla håll och kanter. Det känns som att allt kommer gå åt helvete och jag är så stressad över att träffa en ny läkare på fredag (?). Dessutom har jag min SISTA tid till min förra (ja, så kan jag nog säga nu!) psykolog på torsdag och ända sen jag vaknade har jag haft ett inre krig med mig själv om jag ska avboka den eller inte. Jag känner att jag slösat bort ett år på den där jäkla ätstörningsenheten. Anser inte att jag fått adekvat hjälp alls och ja, jag är missnöjd (Dock älskar jag läkaren där!). Känner inte direkt att jag jublar över att behöva åka in till Örebro igen (även om det är sista gången) och prata med L och dessutom betala för det då mitt högkostnadsskydd gått ut. Samtidigt känner jag en liten uns av vad jag tror är separationsångest. Det känns liksom både fel och konstigt att hon vet så mycket om mig. På något sätt har jag ju anförtrott mig åt henne, berättat mina innersta hemligheter och känslor, så ja, det känns lite läskigt och märkligt faktiskt. Gillar inte att avsluta saker, men mest ska det dock bli skönt att slippa! Har mest känt mig dum när jag suttit där och hon inte förstått hur jag menat och med det kommit med dumma påståenden som gjort att jag känt mig som en idiot...

 

I morgon ska jag träffa min nya samtalskontakt B igen och även det stressar upp mig. Som vanligt tänker jag att hon nog ser på mig som någon som bara hittar på och överdriver. Den här stressen att inte bli trodd på har liksom gått till överdrift sen länge tillbaka. När jag var sjuk i anorexin var jag livrädd för att jag inte var tillräckligt smal. Jag tänkte att de bara skulle skratta åt mig. När jag nu är normalviktig, men fortfarande mår dåligt är jag livrädd just för att det inte alls syns på utsidan hur jag mår på insidan. HUR blir jag ens kvitt de här tankarna?! Jag har slutat prata om dem, men inom mig gnager de sönder mig. När jag försökt prata med vissa om det möts jag bara att liknande meningar som de jag skrev i inlägget under.

 

 

Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av, jag kan inte bara ta dagen som den kommer hur mycket jag än vill! Jag oroar mig verkligen HELA TIDEN, för precis allting! Mitt kontrollbehov går ju fan bananas av att inte veta exakt hur allting ska bli, men jag vet ju samtidigt att det inte går att säga då allting i slutändan beror på hur jag mår (och här spelar ju rädslan över att inte bli trodd på in såklart). Känner hela tiden att sjukskrivningen stressar ihjäl mig! Ser liksom sista mars som någon typ av domedag, som den dagen jag MÅSTE vara frisk. Precis så har jag känt under hela min sjukskrivning. Hur lätt är det då att försöka slappna av? Kanske skulle det hjälpa om någon berättade exakt för mig hur det kan se ut när det är dags att börja komma tillbaka igen, även om det inte är något som är aktuellt just nu (hoppas jag!). Jag vill veta för jag har ingen aning om hur det fungerar vid långtidssjukskrivningar..