Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig..
Publicerat den 24/02 2015, kl. 18.21

Såklart jag kan göra en förändring i mitt liv. Såklart att jag kan! Det är förbannat svårt, men det går. Hade det varit enkelt hade väl ingen valt den mörka sidan. Även om den är mörk 90 % av tiden så är den trygg hur konstigt det än låter.

Pratade en del om min identitetskris idag och det är väl mycket där min rädsla grundar sig. Jag vet liksom inte vem jag är innerst inne. Det skapar en enorm stress socialt eftersom jag aldrig vet innan hur jag ska bete mig då det skiljer från gång till gång. Jag är en kameleont, känner av gruppen och smälter in. Apar efter personerna i gruppen. Oftast är jag clownig som ett sätt att distansera mig själv från mig själv, men det krävs en "trigger" för att jag ska vara clownig med, någon som är likadan. Det är ju inte så att jag stövlar in och beter mig allmänt jobbigt och uppvarvat om det är en grupp med allvarliga människor, haha. Nej, jag är en jävel på att läsa av och jag kan direkt känna av stämningen i ett rum och anpassar mig därefter. Det är väl ganska positivt egentligen, MEN när jag inte har någon egen personlighet blir det mest konstigt faktiskt. 

Egentligen är jag väl lite ("lite") frispråkig och öppen som person, gillar att ta livet med alldeles för mycket humor och för lite allvar. Det är i alla fall bland människor där jag får leva ut min galna sida som jag trivs och inte känner mig hämmad. Jag aktar mig för försiktiga, allvarliga och blyga människor för där passar jag verkligen inte in då jag nog är raka motsatsen. Känner mig så hemskt obekväm i såna situationer. Får som tvångstankar att jag bara måste göra- eller säga något knäppt bara för att jag håller igen mig så. Gaahhh! Jag vill flyga fritt!

Alltså det var inte ens det här jag tänkte skriva om, men nu har jag skrivit ett helt jäkla inlägg, haha.

Vad jag hade planerat att skriva var att jag vet att jag kan ta mig ur den här depressionsskiten eftersom jag faktiskt tagit mig ur anorexin. Ibland glömmer jag bort det faktiskt! För mig var anorexin som ett tvång precis som det mesta i mitt liv, men jag lyckades bryta det! Jag lyckades faktiskt!! Visst att det ibland fortfarande kan hugga till av obehag i magen. Som idag, vi tog lite uppgifter varav längd och vikt var två punkter. På vikt skrev B "normalviktig" (eftersom jag inte vet och inte heller vill veta vad vågen visar) och då gjorde det faktiskt lite ont i magen. Normalviktig... inte underviktig... Inte smal.. Bara.. Normal! Men, men.. Jag faller absolut inte tillbaka, har inte ens tankar på det längre. Det känns så långt borta, som ett annat liv! Jag längtar tills den dagen jag säger samma sak om depressionen. "En tid mådde jag väldigt dåligt, men jag minns det knappt. Det var i ett annat liv"

Om jag kan hjälpa dig på nåt sätt så säg till! <3

Åh ja förstår precis vad du menar med att vara en kameleont, ja kan vara precis likadan. Eller bland mina gamla vänner så är ja nog alltid samma och ja tror att det är det som är in personlighet. Men bland nya så är ja ofta den som pratar när andra är tysta, ja blir så obekväm när det är tyst.
Ja tror det kommer bli svårt för dig att hitta din personlighet i allt detta men kom ihåg att du är din egna person och den kan du forma precis som du själv vill.

Blir så glad och pepp när ja läser att du verkligen tagit dig ur anorexin det ger mig hopp. Men ja förstår att det andra problemet med depressionen är precis lika jobbigt för det är ja väl medveten om, depressioner är så hemskt förlamande. Men du kommer att ta dig ur detta oxå men det kommer ta tid, förmodligen lång tid.

Kram på dig fina du