På lördag fyller jag år och jag har försökt med all kraft att förtränga det. Jag har aldrig haft ångest över min födelsedag, men i år har jag det. Jag vill inte bli ett år äldre ärligt talat. Det är som att jag riktigt kan både se och känna ett timglas där sanden rinner ut och är med det är förbrukad. Jag kan inte låta bli att känna sorg över att mitt liv inte är så som jag vill att det ska vara. Mitt liv har liksom inte tagit den naturliga vägen om man säger så. Jag vet att många väljer att leva ensamma och barnlösa, men jag har INTE valt det livet. Det har bara blivit så. Jag känner mig inte vuxen och den känslan är så jävla jobbig och svår att förklara för någon som aldrig har varit där.