För första gången på länge känner jag faktiskt hopp! Dessa underbara, skickliga människor jag på sista tiden har pratat med (och som kommer fortsätta vara "mina") har till en stor del fått mig att sluta känna mig så jävla misslyckad, värdelös och hopplös och det på den lilla tid jag haft med dem. Att få höra "oj, det låter jobbigt!", "Det är svårt att bryta, det är inget man gör i en handvändning" kanske låter negativt i vissas öron, men för mig är det rena drömmen att höra ärligt talat! Ni vet ju hur trött jag är på att höra "det är bara...." osv. Den starten på en mening HATAR jag, för det är inte BARA. Jag känner mig så jävla dålig när folk ska lägga sig i och berätta för mig att jag "bara" tänker och gör lite fel. Som om jag bara är svag och helt enkelt inte klarar att leva på "rätt" sätt liksom. Det är så jäkla skönt att höra att jag inte är helt jävla knäpp och hopplös, att få höra att jag har en hel del att jobba med, men att samtidigt känna att det faktiskt finns människor som tror på mig och det GÅR även om det säkert kommer bli förbannat svårt är som att lyfta bort en stenbumling från axeln typ, hehe.

 

Bara för att jag mår dåligt ÄR jag inte dålig och det känns mer och mer som en sanning nu. Passar på att fälla upp (säger man så?), hissa upp, kanske, seglet medan jag har medvind här! Det kommer bli bra! Jag tror på det nu!