Så var det den där filmen då...
Publicerat den

Fick dansfilmen från igår här ikväll och har kollat på den om och om och om igen. Jag mår illa! Jag har verkligen blivit rejält stor och det känns verkligen jobbigt! Tack och lov är det filmat på avstånd och jag står längst bak så jag kan inte granska ingående, men det jag ser är jag verkligen inte glad över. Det som skrämmer mig mest är att jag inte kan göra någonting åt det. Eller kan och kan, jag kan men jag vill inte hamna i det måendet igen. Jag kan inte bli så destruktiv mot mig själv igen. Jag vet att jag har ögon på mig hela tiden nu, skulle jag gå ner för mycket skulle det synas och det skulle bli konsekvenser som jag definitivt inte vill ha. Jag har dock tankarna, jag vill bli smal igen, jag ska inte sticka det under stolen, det ÄR förbannat jobbigt och jag litar inte på mig själv för fem öre. Kan inte någon bara säga att allting kommer bli bra, någon som alltid finns här och gör rätt val åt mig. Jag trodde väl aldrig att det skulle vara så svårt. Jag ångrar varje dag att jag fastnade i sjukdomen från början, det har förstört hela mitt liv! Det var inte mitt fel egentligen, jag vet det.. Jag är sjuk, men det är svårt att inte anklaga mig själv!
Min motivation just nu är den eventuella utredningen som väntar (HOPPAS JAG!). Jag tänker inte låta ätstörningen ta över igen! 
Typiskt mig. Bränner alla broar och förstör för alla runt omkring mig.
 
Nu har jag i alla fall tagit nattmedicin, ska gå ut med Tuva och jag hoppas innerligt att jag får sova inatt utan massa mardrömmar/stressdrömmar.
Kram


Tidigare inlägg