Kom hem för en stund sen. Lyckades gå fel, såklart. Mötet gick annars riktigt bra! Bettan kommer bli min koordinator och samtalskontakt och hon var helt underbar. Så himla lättsam, rolig och enkel att prata med. Älskar henne redan! Dock kommer den här jävla ångesten efteråt. Jag tänker att jag kanske pratade för mycket, att jag inte passade in i "depressionsmallen" och att jag därför inte kommer bli trodd på hädanefter. Det är så jävla sjuka tankar, jag vet ju det, men ändå dyker de upp! Jag ÄR ju deprimerad, har till och med en svår depression, ändå kan jag inte lita på mig själv för att jag inte uppfyller min bild av en deprimerad person, men alla är ju olika! Jag har ju min utseendefixering och är mån om mitt yttre, andra kanske aldrig har brytt sig om det och ännu mindre vid en depression. För mig blir det ytliga ett sätt att hålla ihop vardagen. Jag tänker nu att jag överdriver, inbillar mig och borde skärpa till mig. Jag har ju min fasad utåt och den sitter benhårt. Det känns som att jag har på mig någon sorts pansardräkt eller liknande. Jag vet hur jag ska vara och beter mig därefter, men när jag kommer hem kommer ångesten som ett brev på posten. Det är svårt att hela tiden försöka, det blir fysiskt som ett helt maratonlopp (ja, nu har jag ju iofs aldrig sprungit ett maraton men, hehe).

Nu är jag livrädd att jag inte ska bli tagen på allvar. Jag är så trött på mig själv som aldrig kan släppa efter, måste jag vara så jävla kontrollerad?!