Fick ett infall efter att jag skrev om mitt hår i förra inlägg så jag stack iväg och klippte mig. När jag suttit där en stund får jag syn på att en av tjejerna som jobbar där är en före detta mobbare. Känslan i magen var inte trevlig direkt och med ens blev jag den där osäkra lilla tjejen igen som bara ville vara en i gänget. Det är rätt många frisörer där så jag satt och önskade jävligt hårt att det inte skulle bli hon som skulle klippa mig, men SJÄLVKLART blev det hon. Att sitta och prata med någon som mobbat en på grund av ens utseende genom en spegel är vidrigt, minst sagt. Visste inte vart jag skulle titta och kände den där äckliga känslan av att vara underlägsen. Vågade knappt titta upp och jag som är så pratglad i normala fall vågade knappt säga ett ord. "Säg inget fel, gör inget fel. Hon kommer skratta åt mig och berätta för alla hur patetisk jag är!" spann runt i skallen.

Hemskt hur mobbing kan lämna såna spår. Jag minns allt, varenda jävla detalj, hur mycket jag hatade mig själv, men också hur mycket jag hatade dem samtidigt som jag inte ville något hellre än att vara deras vän, för jag ville ju vara den där fina och populära jag med. 

Spegeln berättade återigen hur jävla ful och äcklig jag är och jag vill bara kräkas över mig själv. Hon är fin och lever med sambo och barn. Känns orättvist, på riktigt känns det så jävla orättvist!!