Jag mår okej. Kan inte låta bli att tänka på hur sjukt det är, och hur liten världen är, när jag får just HENNE som frisör. Jag har gått till samma salong i flera år nu (ja, den gången varannat år som jag klipper mig då vill säga, haha) och hon har inte jobbat där då.

Jaja, skitsamma! Vill inte ägna henne några tankar egentligen och jag är väl ganska stolt som inte gick därifrån. Dock är det mitt extrema kontrollbehov som gör att jag stannar i såna där situationer. Jag klarar inte av tanken på att bara resa mig upp och gå när alla ser... DÅ känns det ÄNNU konstigare nämligen och då hade jag antagligen inte klarat av att gå dit igen. 

 

Ibland är det som att jag är två personligheter som är i fight med varann. Den ena är sjukt impulsiv och inte ett dugg eftertänksam medan den andra har ett rejält kontrollbehov och är livrädd för att sticka ut trots att jag nästan alltid sticker ut tack vare den impulsiva, livliga delen av mig. En del är väl min högst troliga adhd och den andra depressionen gissar jag på. Det är svårt att samtidigt vara deprimerad och må kasst men ha myrkryp och någon konstig form av energi som egentligen inte finns. De där två krockar så in i helvete med varann och jag sliter ut mig själv på grund av mig själv om ni förstår vad jag menar.