Har gosat ner mig under en pläd i en alldeles för stor tisha och mysbrallor. Skönaste som finns!

Yogan var väl ungefär som mina förväntningar. Det vill säga boring! Jag har så svårt för att vara still och komma till ro. Mår bara dåligt av att vara tvungen att vara still. Det kan säkert vara bra i längden, men som det är nu mår jag sämre. Dessutom känns det bara så fjantigt (förlåt till er som gillar yoga!!) när "instruktören" säger att man ska spänna anus och sen upprepa ett mantra högt och ljudligt. Jag började givetvis skratta och fick bita mig i läppen. Ville bara gå därifrån när vi legat och andats i en kvart. Inte vart det bättre av att vi skulle hålla handen på magen och "känna hur den växte". Jo, tack liksom. Herregud! Efteråt kände jag mig riktigt obekväm. Stannade därför och körde ett tufft zumbapass, i långärmat!! Svettigt värre vill jag lova!

 

Som ni ser GÖR jag saker. Jag går iväg fast jag bara vill ligga hemma och ruttna. Jag FÖRSÖKER! Vet inte hur jag ska beskriva hur det känns, men det är som att jag är helt tom på insidan. Som att det fattas något. Jag kan skratta och prata precis som alla andra, men på insidan finns det ingenting. Ingenting känns viktigt eller särskilt roligt.

Min läkare beskrev det väldigt bra för ett tag sen (vilket hon även själv tyckte, haha). Hon beskrev situationen som ett hus som till grunden ser fint och fullständigt ut, men ju närmare man kommer, desto mer ser man att huset inte alls är färdigt på insidan. Det kanske saknas väggar, golv, tapeter osv, men det syns bara när man kommer riktigt nära och kikar in. Tycker det beskriver en depression ganska bra! Det är ju trots allt en "dold" sjukdom som inte alltid måste synas utåt sett. Folk brukar bli förvånade när jag berättar hur jag egentligen mår. Min hyperaktivitet och depression krockar liksom lite med varann. Jag är ju den här pratglada tjejen som skämtar och är överallt på en och samma gång för jag kan inte vara lugn och sansad. Men insidan, som sagt, är bara kaos och ångest.