Så var det den där filmen då...
Publicerat den

Fick dansfilmen från igår här ikväll och har kollat på den om och om och om igen. Jag mår illa! Jag har verkligen blivit rejält stor och det känns verkligen jobbigt! Tack och lov är det filmat på avstånd och jag står längst bak så jag kan inte granska ingående, men det jag ser är jag verkligen inte glad över. Det som skrämmer mig mest är att jag inte kan göra någonting åt det. Eller kan och kan, jag kan men jag vill inte hamna i det måendet igen. Jag kan inte bli så destruktiv mot mig själv igen. Jag vet att jag har ögon på mig hela tiden nu, skulle jag gå ner för mycket skulle det synas och det skulle bli konsekvenser som jag definitivt inte vill ha. Jag har dock tankarna, jag vill bli smal igen, jag ska inte sticka det under stolen, det ÄR förbannat jobbigt och jag litar inte på mig själv för fem öre. Kan inte någon bara säga att allting kommer bli bra, någon som alltid finns här och gör rätt val åt mig. Jag trodde väl aldrig att det skulle vara så svårt. Jag ångrar varje dag att jag fastnade i sjukdomen från början, det har förstört hela mitt liv! Det var inte mitt fel egentligen, jag vet det.. Jag är sjuk, men det är svårt att inte anklaga mig själv!
Min motivation just nu är den eventuella utredningen som väntar (HOPPAS JAG!). Jag tänker inte låta ätstörningen ta över igen! 
Typiskt mig. Bränner alla broar och förstör för alla runt omkring mig.
 
Nu har jag i alla fall tagit nattmedicin, ska gå ut med Tuva och jag hoppas innerligt att jag får sova inatt utan massa mardrömmar/stressdrömmar.
Kram



Vad är det som gör att jag tvekar?
Publicerat den

Det finns mycket saker jag idag aktar mig lite för, eller undviker kanske jag kan säga till och med.
En sak jag undviker är vågen och där behövs det väl egentligen inte någon närmare förklaring. Jag anser inte att någon behöver stå på en våg, världen kommer aldrig stå och falla på att man som människa inte vill väga sig. I min sjukdom är de där siffrorna allt, för mig rasar världen OM jag väger mig. Siffrorna har länge styrt mig, men inte längre eftersom jag helt enkelt vägrar väga mig. Jag behöver inte veta, ingen behöver veta vad jag väger helt enkelt. Det är orelevant och gör mig sjuk. Jag behöver inte "lära mig" att vågen inte är farlig, för varför ska jag göra det? Det är ju inte så att vågen är en del av de grundläggande behoven vi människor har och handen på hjärtat, vem har INTE haft en osund relation till en våg?
 
En annan sak jag undviker så gott jag kan är att vara med på bild/film därför att just nu mår jag inte alls bra över hur jag ser ut. Jag är skör och känslig och påverkas väldigt mycket. Ni såg ju bara hur jeansen ställde till det enormt för mig och skapade kaos i tankarna trots att jag under en ganska lång tid känt mig förhållandevis frisk. Helt enkelt krävs det inte mycket för att de sjuka tankarna ska fullkomligt explodera. Det kanske låter konstigt och även jag tycker att det är konstigt hur svårt det kan vara och hur konstigt sjukdomen fungerar. Innan jag exponerats för något svårt kan jag inte förutse hur det ska bli. Jag kan ha varit väldigt stabil just då, tänkt att någonting så litet inte kan påverka mig, men grejen är den att det påverkar mig och det väldigt mycket. 
Jag vet inte om jag klarar av att se mig själv på en video. Jag är inte säker på att jag är stark nog att fortsätta på den friska vägen.
Ni vet ju att jag redan nu känner mig väldigt, väldigt stor och att sen få det kastat över mig i verkligheten känns som att hoppa från ett väldigt högt tak utan livlina. Tanken på att jag kanske inte ens är viktstabil än skrämmer mig då jag inte vill bli större än så här! Det är en skräck för mig!
Kan jag lita på mig själv att jag inte reagerar negativt? Kan jag lova att jag inte reagerar med att strypa på maten? Nej, det kan jag inte, för jag vet helt enkelt inte hur jag kommer reagera då det är som att anorexin lever sitt egna liv. 
 
Jag har ändå bestämt mig för att gå iväg ikväll och jag får känna efter där hur jag känner. Vill jag inte bli filmad så får jag väl skita i det bara och sitta av tiden! Det finns ju valmöjligheter trots allt och jag tror det är viktigt att se sina begränsningar och ta dem på allvar. Att jag känner såhär JUST NU behöver ju inte betyda att det kommer kännas så för alltid för det vet jag ju ingenting om!
 
Jag tror inte det finns något rätt eller fel när det kommer till att bli frisk från en ätstörning. Jag tror att det är högst individuellt! Det gäller att hitta sitt sätt :)



Trist uppvaknande
Publicerat den

Det är inte ofta jag brukar vakna om mornarna med ångest, men idag gjorde jag det! Det är som att allt bara rann över mig igår. Det blev för mycket helt enkelt.
 
Jag har lovat mig själv att aldrig bli tjock igen, men vad gör man då? Fortsätter jag på något vis kontrollera maten så är det ju i stort sett omöjligt att bli frisk, då håller jag ju kvar mig själv i det sjuka och det är inte så jag vill leva. Det tar massvis med ork och energi och förstör livet ännu mer. Det är inte värt någonting att leva i en ätstörning, det är en fruktansvärd kamp med sjuka tankar och handlingar varje dag. Jag vet ju allt det här, ändå vill min hjärna försköna bilden, att vara smal är ju värt allt och så farligt var det inte. Nej, i början var det inte så farligt, det är sant. Kroppen hade reserver att ta av. Jag var sällan hungrig trots att jag knappt åt något, jag hade massor av energi, men den här lyckliga bilder försvann och jag orkade snart ingenting, jag blev till en levande zombie som undvek allt vad mänsklig kontakt heter. Jag vart extremt labil, värre än vad jag brukar vara. Jag blev manipulativ och ljög mer eller mindre ständigt. Jag förlorade all ork, orkade knappt gå i trapporna ens. Jag var hungrig ständigt och led något fruktansvärt av det till slut. Det värkte så mycket i magen att jag fick ligga ihoprullad till en boll för att stå ut. 
Jag måste påminna mig själv om dessa saker. Även om jag anser att det är snyggt att vara smal så är det faktiskt inte värt det lidande det innebär! Jag måste stanna kvar på den här friska banan, hur svårt och jobbigt det än är just nu! Jag får helt enkelt hoppas på att vikten och allt kommer jämna ut sig med tiden! Jag kan inte göra så mycket mer, att ge upp innebär att börja om helt från noll igen och det skulle om något vara jäkligt tufft!
Så är det ^^
 
Klockan fem idag ska jag till Hanna och fixa till mina naglar igen. De har växt ut ganska mycket i och med att jag är nagelbitare och dessutom trillade några av på löpande band för någon dag sen och det ser ju inte allt för snyggt ut. Lite osäker på hur jag ska ha dem den här gången, mörka ska de vara i alla fall! Jag skickade ett förslag nyss till Hanna, får se om hon kan göra något liknande :)


Tidigare inlägg