Alltså, va?
Publicerat den

Kom nyss hem från Örebro och mitt samtal. Stannade till hos mamma en sväng också och drack lite te. Jag har börjat öppna mig lite mer nu för henne hur jag mår. Jag har ju alltid haft svårt att prata om mående och känslor med alla, men det känns skönt att våga öppna sig lite. Hon förstår mig såklart vilket är väldigt skönt och hon stöttar mig dessutom i det jag vill och känner.
 
Samtalet med L kändes idag inget vidare alls. Jag fick bland annat höra att hon känner stress från försäkringskassan för att vi "står still". För det första, JAG känner också en förbannad stress för att jag mår dåligt, JAG känner mig stressad för att det börjar pressas på att jag ska ut i arbete igen. För det andra, står still?! Va?! Jag känner mig här sjukt misslyckad. Jag har tagit mig ur anorexin (ja, diagnosen är ju inte borta än, men jag lider inte av den längre), jag försöker ständigt må bättre genom att göra saker, utsätta mig för saker och så vidare. Jag VILL må bra, men jag vet inte vad jag ska göra och när jag får höra att det jag inte gör är tillräckligt sjunker mitt självförtroende och min självkänsla till botten. Jag borde alltså vara frisk nu, jag borde må bättre. Jag borde så mycket så det enda jag kan fråga mig själv är varför mår jag inte bättre? Varför tas jag inte på allvar?
 
Jag hör de där jäkla orden i huvudet hela tiden nu. Vad ska jag göra? Ska jag låtsas vara glad och må bra för att glädja henne och ätstörningsenheten? Höja upp deras statistik? Ska jag fortsätta skyffla mina bekymmer under mattan, fortsätta låtsas som att allt är bra. Jag har låtsats hela mitt liv. Jag har totalt kört över mig själv i så många år, jag körde på så hårt att jag till slut brakade helt. Att jag äntligen tog mod till mig att faktiskt söka hjälp ser jag som ett jäkla stort steg mot att vilja må bra, för jag vill må bra och jag försöker. 
Jag är trött på att allting ska lösas så enkelt som möjligt. Det är lätt att sätta en depressiondiagnos, det är lätt att skriva ut antidepressiva, det kräver i stort sett ingenting från sjukvårdens håll, men sen brister det! Vad gör man om det här inte hjälper? Då tar det stopp och det pratas om att man inte vill tillräckligt mycket eller försöker tillräckligt hårt. Då ligger helt plötsligt allt på mig och det blir mitt fel att jag mår dåligt för det är ju jag som inte försöker ordentligt.
"Jag föreslår massa saker, men du vill inte göra dem", fick jag också höra tidigt in på samtalet. Okej, jag förstår.. Jag är värdelös och en motståndare till allt det fantastiska hon erbjuder (som att skriva ner timme för timme vad jag gör om dagarna). Och jag försöker ju verkligen inte alls hitta på saker som jag borde tycka är glädjande, nej verkligen inte va? Varför räknas ingenting jag gör?
Jaja, nu väntar jag på telefonsamtal från min läkare och det känns som att jag ska bryta ihop vilken sekund som helst. Håll tummarna för att det här ska gå bra åtminstone.



Resultat
Publicerat den

Jag sa som det var till L, att såna där övningar får mig att må sämre och ger mig massa prestationsångest och det var okej, vi lägger det på is. Tack och bock!
 
Efter det gick vi igenom resultatet av stepwise. Vissa delar var bättre (anorexin) och andra sämre. Det som förvånade både mig och L var att resultatet på tvång hade blivit sämre, jag vet inte riktigt om jag tycker det. Visst, jag har en del tvångshandlingar för mig, men jag tycker att det har blivit mycket bättre jämfört med för ett halvår sedan. Vad gällde ångesten hade den minskat något, dock ses den enligt siffrorna som likvärdig jämfört med för ett halvårs sedan, men ungefär ett hack hade jag sänkt mig. Depression har blivit sämre och det visste jag ju redan. Jag ligger ganska högt på "depressionsskalan", minns inte exakta siffrorna just nu, men det känns inte så kul. Jag vill ju att det ska få framåt och inte bakåt! Som jag har skrivit tidigare har jag mått allt sämre sen jag började med antidepressiva (jag kopplar i alla fall samman det). Åt Sertralin i cirka ett halvår utan något resultat åt det bättre, snarare blev jag mer ostabil vad gäller mina svängningar. Nu äter jag Cipralex sen en tid tillbaka, inte heller den ger mig någon effekt mer än åt det negativa hållet.
 
Det här var det vi pratade omkring. Jag "tjuvläste" dock blad två där det klart och tydligt stod att jag fått utslag på ADHD, men det var ingenting som det nämndes något om. Om det inte är viktigt, varför är det då med i stepwise och varför ignoreras det när det ger utslag? Varför tog inte jag upp det då kan man ju fråga sig? Ja, jag vet inte. Jag antar att jag är lite trött på att tjata. Det låter nog som att min dröm är att få en till diagnos i mina papper, och ja.. Det stämmer nog till viss del eftersom jag är så desperat efter hjälp! Antagligen kommer jag aldrig bli klok på det här och mig själv, men jag tänker inte sluta försöka få min vilja igenom. En vecka kvar nu tills min läkare ringer. Jag hoppas att hon förstår mig, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra :(



Samtal imorgon
Publicerat den

Hej fina! 
Idag på förmiddagen kände jag mig något bättre. Gick hem till mamma en sväng och drack lite te, det var trevligt :)
Började tyvärr må allt sämre framåt eftermiddagen och nu mår jag som vanligt illa och känner mig väldigt kass! Jag önskar att jag var bättre, att jag kunde skriva lite mer positiva inlägg. Jag tänker att ni säkert är trötta på mitt gnäll. Förlåt! 
 
Imorgon klockan elva ska jag träffa Lina igen och jag har ont i magen! Jag har dock bestämt mig för att fortsätta på det ärliga spåret som jag har lovat mig själv. Jag satt här förut och funderade på hur jag skulle kunna ta mig ur den här övningen och jag funderade i banorna att skylla på att jag glömde pappren hemma osv osv, men för tusan! Det här är fortfarande MIN vård och just nu (och kanske ALLTID) mår jag sämre av att behöva skriva ner timme för timme vad jag gör om dagarna. Som den perfektionist jag är fungerar inte det! Jag vill inte se på papper HUR dålig jag är just nu! Jag ska inte behöva vara rädd för vad hon ska tycka för det är som sagt MIN vård och jag klarar inte en sån här utmaning/övning. 
Jag tänker också imorgon be om att få se resultatet av step wize jag gjorde för några veckor sen. Hon sa då att vi skulle gå igenom det, men jag har hittills inte sett skymten av något resultat (det var flera veckor sen). Jag är trött på tomma ord. Jag mår inte bra och jag orkar inte kämpa mer. 
 
Jag ska försöka ha tålamod, en vecka till, sen får jag prata med min läkare och då ska jag återigen ta upp min önskan (eller till och med mitt KRAV) om utredning för jag orkar inte må såhär längre. Mitt liv är ett rent helvete och medicinerna gör mig sämre. Såhär vill jag inte ha det, jag tänker inte acceptera att mitt liv ska behöva vara såhär. Jag vill bara ha svar och RÄTT hjälp!
Om Theresa nekar till utredning får jag samla krafter och ringa till min vårdcentral och rådfråga vad jag ska göra för jag kan inte förstå varför jag inte kan få en utredning när jag faktiskt är under behandling. Handlar det om pengar eller vad är problemet?
Jag uppfyller i stort sett ALLA kriterier för ADHD och även många av kriterierna för bipolär. Nu kan det säkert vara så att några symtom blir en följd av något annat, men det spelar ingen roll. Jag vill bara få svar!! Är det för mycket begärt? 
Vad jag har förstått, både på er och andra, så har många, ALLDELES FÖR MÅNGA, fått tjata sig till en utredning som sedan visat på den problematik de från början misstänkte och efter det fått rätt hjälp och mått bättre. Tänk vilken tid och hur mycket resurser man hade kunnat spara in om hjälpen kommit tidigare? Man måste fan vara frisk för att orka vara sjuk, det är så sant!
 
Nu ska jag ta min nattmedicin, ta ut min hund på sista kvällskissen och sen försöka sova lite!
Tack för att ni finns trots att jag är jobbig!
Kram


Tidigare inlägg