Här kommer lite gnäll! Mer än vanligt!

 

Jag är SÅ less! Jag både ser ut- och känner mig som en övergödd gris och jag hatar det!! Jag har alltid haft en "klumpig" kroppsbyggnad och först när jag blev mager såg jag "normal" ut. Jag har fått tillbaka mitt runda, fula ansikte. Står inte ut med att ta bilder på mig själv eller se mig i spegeln. Det gör rejält ont i mig att veta att jag är lika tjock som jag var innan jag gick ner i vikt! All den jäkla smärtan jag fick utstå var helt förgäves.

 

Ni som trodde att jag var stark och att jag accepterar mig själv, glöm det! Stark vetefan, jag valde bara att sluta svälta/hetsa och att bli frisk i stället. Acceptera mig själv har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra! Dock var jag nöjd när jag var smal. Jag har ju aldrig riktigt känt att diagnosen passade mig. Efter vad jag sett/läst/förstått tycker sig någon med anorexi vara jättetjock trots undervikt. Jag tyckte inte att jag var tjock, jag såg att jag var smal och jag var jävligt nöjd, för första gången i mitt liv. Vill dock tillägga att det inte var värt något! Inte ett rött öre! Att må som man gör vid en ätstörning är inget liv alls. Det är som att leva i en liten, liten trång box utan någon möjlighet att röra sig.

 

Även fast jag känner såhär betyder inte det att jag mår som jag gjorde då vill jag förtydliga. Idag är min diagnos borta och jag har inte längre klaustrofobi i min egna kropp, dock mår jag dåligt vilket inte är så konstigt egentligen! Hade jag fortfarande varit ätstörd (eller velat hålla mig kvar i sjukdomen) hade jag garanterat fortsatt kontrollera saker och ting, men det gör jag inte. I stället sitter jag här med en normalvikt, en bortplockad diagnos men med känslor som ibland är väldigt starka, men hanterbara. Det är verkligen ingen dans på rosor, har man en gång lärt sig något är det svårt att bara glömma det! Tänkte på det igår när jag diskade en kniv.. För ett tag sen slant jag när jag diskade och satte kniven i fingret och sen dess får jag en olustkänsla varje gång jag diskar. Lite så är det med anorexin, såren läker, men de blir till ärr som då och då gör sig påminda. DET är något som måste accepteras. Att jag sen tycker illa om min kropp har ingenting med sjukdomen att göra. Jag accepterar att jag känner såhär och jag kan bemästra det!