Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag har samtidigt tusen tankar i huvudet. Ibland tänker jag så mycket att jag nästan blir tokig. Det är omöjligt att sortera allting för det går så snabbt och är så intensivt. Att koppla av och bort finns inte i min värld. Jag tar in ALLT! Jag ser och hör allt! Det kan bli lite wierd när man sitter i en stor grupp som är uppdelad i små grupper (förstår ni hur jag menar?) och jag sitter där någonstans i mitten och snappar upp allt som de olika grupperna pratar om. Jag kanske inte tillhör någon särskild av de här grupperna, men kan lätt börja skratta och "lägga mig i" ett samtal som jag inte ens är delaktig i.

 

Jaja, det var inte det jag skulle skriva om. Eller jag hade inte planerat att skriva något särskilt, det gör jag aldrig. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och sen skriver jag det som kommer upp i huvudet.

Just nu (eller för en stund sen och säkert snart igen, haha) tänker jag på det här med tiden, igen! Det känns verkligen som att jag bara går och väntar, traskar i samma fotspår som om jag väntar på att något ska hoppa upp, rakt framför mig, och typ ta bort alla bekymmer. Jag har fan väntat under halva min livstid. Letat och väntat på någon mening. Blir ledsen för att ingenting händer, för att jag känner mig instängd och inte får leva på riktigt. Så jäkla idiotiskt egentligen! Ingen annan än jag själv kan göra något åt min situation. Det är bara jag som kan ta beslut och göra sådant jag drömmer om. Det fungerar ju inte att bara strosa runt i sin egna bubbla och tro att allting bara en dag mirakulöst ska ordna sig. Mitt liv är ju mitt. Det finns ingen med exakt synkade drömmar och mål, så vem fan väntar jag på? 

Jag är både feg och kraftlös, men varför skulle krafterna komma bara för att jag bara "sitter av tiden"? Vem tackar mig för att jag lever i en liten fyrkantig låda som jag knappt vågar titta ut ifrån? Inte tackar jag mig själv i alla fall. 

Kanske måste man göra saker man egentligen inte klarar av för att ta steget mot ett bra liv? Jag lever ju verkligen inte det liv jag innerst inne vill leva! Varför? För att någon i mig säger att tryggheten är viktigast, att allting här är så ordnat, för att jag inte klarar av att göra någonting själv. Grejen är ju den att EGENTLIGEN klarar jag, och många av er också, mer än vi tror. Vi är inte så jäkla små och ynkliga! Någonstans i oss finns ju en längtan, de flesta av oss har i alla fall en bild av hur vi vill att en situation ska vara, men den trycks tillbaka av någon jäkla anledning. 

 

Självkänsla, brist på både det och självförtroende.. Ett katastroftänkande som inte är av denna värld. I ärlighetens namn känns det som att allting skulle gå åt helvete om jag vågade lite mer för varför skulle jag klara det? Samtidigt vet jag att jag klarar mycket, jag fixar saker jag tar mig för på ett eller annat sätt. Med min ätstörning lärde jag mig att bli självständig. Innan var jag en rädd liten mus som inte ens kunde handla själv och än mindre gå på stan utan sällskap. Jag kunde bli sur och känna mig orättvist behandlad om ingen ville/kunde följa med mig. Idag gör jag massor av saker på egen hand. Jag handlar utan problem, jag går på stan, jag klarar av att sätta mig på ett fik med sällskap av endast mig själv och jag går på evenemang helt utan att någon måste hålla mig i handen.

Varför lär jag mig då ALDRIG att jag faktiskt är tuff och klarar mig? Jag har ju sakerna framför mig, svart på vitt, ändå anklagar jag världen för att jag mår som jag gör. Jag tycker att det är orättvist att jag är ensam, men hur jävla konstigt är det att jag är det egentligen? Jag försöker ju inte... Jag sitter ju bara här i min lilla bubbla och gråter av ångest. Det är inte synd om mig, jag är inte ett offer för omständigheterna! Jag är helt enkelt bara en fegis och jag måste gå utanför min comfort zone. Ingenting kommer gratis och att sitta och vänta på att saker ska bli bra utan att aktivt jobba för det är bara sjukt patetiskt!!