Hej hopp! 

Idag hade jag fått ytterligare ett brev från allmänpsyk här i kga (tror det är tredje eller fjärde brevet nu på kort tid). I det här skrev de att min väntetid blivit ändrad (nä, de skrev de inte, men jag tolkar det så) från innan sista september till innan sjunde mars. Jag har alltså blivit ganska prioriterad om man säger så.. På något vis blir jag lite chockad. Det är som att jag inte riktigt kan se, alla gånger, att jag faktiskt mår dåligt och är sjuk. Jag har lätt att klanka ner på mig själv och tänka att jag överdriver och så vidare så därför blir vissa händelser så stora, det blir verkligt och jag kan se det svart på vitt. När jag gjorde senaste MADRS var ett sånt tillfälle när det liksom knöt sig i magen på mig när jag svarade på frågorna och sen fick resultatet. Det blir så uppenbart och det blir med ens sanning. Samma nu! Efter Teresas remiss blir jag alltså högt prioriterad och får gå före många andra. Det känns sjukt på något sätt och jag har svårt att ta in hela grejen. Jag har mått dåligt så länge nu att det känns som att det är min vardag. Dock har ju måendet försämrats ganska rejält senaste tiden som ni vet.

Nu är jag sjukt nervös och börjar redan oroa mig, trots att jag inte ens fått någon kallelse än. Tänk om de inte tar mig på allvar? Det är nog den jobbigaste känslan av de alla. Rädslan att inte bli tagen på allvar! Försöker tänka att Teresa faktiskt är en erfaren psykiatriker och det är ju hon som bedömt mitt tillstånd och skickat remissen, så det kan ju bara inte vara fel? Detta eviga tvivel....