Jag har aldrig haft en stor familj. Min "pappa" ville inte ha mig och försvann när jag var runt 1-1,5 år. Min mamma har hela tiden varit ensamstående och har väl gjort ett enastående jobb då jag aldrig varit ett enkelt barn. När jag var liten var det jag, mamma och mormor. Min mormor gick hastigt bort i cancer när jag var 12 år. Vi stod varann väldigt nära, men när hon dog slöt jag mig väldigt mycket, vägrade visa utåt hur jag mådde. Någonstans där blev jag stålkvinnan.. Vet egentligen inte varför? Känslor har aldrig varit riktigt något normalt när jag växte upp så jag antar att det är därför. När mormor gick bort försvann banden med övriga släktingar då hon var den som var spindeln i nätet kan man säga.

Jag och mamma har en väldigt nära relation och hon ställer alltid upp för mig vad det än gäller!

Jag har en äldre halvsyster på "pappas" sida som jag inte har någon direkt kontakt med. Vi har setts ett fåtal gånger, men håller som sagt inte kontakten.

 

Jag har aldrig haft någon manlig förebild i mitt liv. Har haft dålig erfarenhet av män rent allmänt vilket delvis gör att jag idag beter mig ganska knepigt i relationer. 

Som barn/ungdom var jag störtförälskad i en kille i en herrans massa år. Som vuxen har jag bara varit kär en gång och än idag saknar jag honom trots att det var ~10 år sen det tog slut.

Idag försöker jag utmana mig själv att klara av att sätta gränser och att säga nej (något som visat sig vara så mycket svårare än jag någonsin kunnat tro!)

 

Längtar efter en egen liten familj, men är samtidigt rädd för att inte kunna ge ett barn ett bra liv.