Jag har vaknat, ätit frukost, dammsugit och nu sitter jag och lyssnar på Håkan och funderar.

 

Tänkte skriva lite mer om hur mina relationsproblem ser ut. Tänk er att ni får syn på någon som ni känner att ni vill lära känna mer. Jag skriver ju ofta att jag aldrig blir kär, men den här känslan kan jag få. Bara det att när den här känslan kommer hinner jag i samma veva bygga upp ett helt scenario om hur det "ska bli", hur lyckligt och bra det ska bli, hur han är och hur vi är mot varann osv. Jag har i stort sett redan gift mig med personen i tanken trots att vi kanske aldrig ens haft något på gång. När det sen, IRL så att säga, inte leder någonstans så blir jag förkrossad för jag har ju blivit "sviken". Det känns som att hela livet rasar trots att det livet aldrig funnits annat än i min fantasi.

Jag kan lätt bli besatt i tanken att få någon att bli intresserad av mig. Min dröm måste ju bli sann! Ganska ofta lyckas jag tyvärr och då är jag självklart inte ett dugg intresserad av personen i fråga eftersom livet inte alls motsvarar min fantasi och personen är inte alls så perfekt som han var i fantasin (Ser ni likheterna med barnprogrammet Kalles klätterträd eller vad tusan det hette?! Haha)

 

Kort och gott har jag svårt att leva i nuet och ta dagen som den kommer. Jag svävar alltid iväg och det händer jämt. Svårt som sjutton att stoppa! Inte så konstigt att jag alltid blir besviken när jag lever i en drömvärld. Det mest störda är ju att jag är medveten och hela tiden försöker hålla mig på jorden och bara ta saker som de kommer, men det går inte. Vill jag prata mer med någon kör jag alltid på lite omvänd psykologi, det vill säga spelar ointresserad, ser till att han är den som hör av sig och kommer med förslag. Styr situationen på ett ganska sjukt sätt. Jag önskar att jag vågade höra av mig för att jag faktiskt vill prata med personen, men det känns omöjligt för då blir jag återigen den här lilla tjejen som blir hånad och bortgjord och det är så fruktansvärt.