Har sovit väldigt oroligt inatt, men vaknade i alla fall och kände mig något bättre än igår. Vet inte vad det var med mig igår, kändes som att allting bara var tokfel. Kände mig bland annat dumförklarad när jag försökte berätta lite om hur jag mår. Att få kommentarer som "men sådär känner alla!" eller "jag känner jättemånga som känner precis sådär" gör mig bara vrålförbannad ärligt talat. Konstigt om jag sluter mig mer och mer liksom när folk vägrar lyssna... Håll käften lite i stället.

 

Hela dagen kände jag mig dessutom så jäkla misslyckad. Snart fyller jag 28 år och det är verkligen ingenting jag ser fram emot. Avskyr känslan av att tiden bara rusar förbi. Jag får ångest varje gång någon uppdaterar på Facebook att de ska bli föräldrar (vilket händer var och varannan dag nu!) medan jag själv inte lyckas med att ens dejta någon för att det skrämmer skiten ur mig! Ni som varit med om jobbiga/traumatiska saker, hur GÖR ni när/om ni ska träffa någon ny? Hur gör ni för att inte hamna i samma mönster?! Jag hamnar alltid i samma situationer vilket har gjort mig ännu mer rädd. Mina relationsproblem ställer såklart till en jäkla massa. Blir livrädd för att förlora personen (även om jag knappt inte känner människan) så jag går med på att bli förnedrad och behandlad hur som helst bara för att "få ha kvar" personen. Har alltid svårt att vara mig själv eftersom jag inte kan tro att någon gillar mig som jag är. Jag har alltid varit tjejen man skäms över, den som man hör av sig till i hemlighet och ses där ingen kan se en. Antagligen beror det på att jag bara blir så jäkla desperat med att personen ska tycka om mig så jag helt enkelt intalar mig själv att det är helt okej. Enda undantaget var M som var helt öppen med mig, höll mig i handen på stan (!!), bar mina påsar, pussade mig inför folk. För mig kändes det konstigt och jag skämdes för hans skull som var med mig. 

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska stå upp för mig själv. Jag har aldrig gjort det, jag vet inte hur man gör?