Kom nyss hem från Örebro och mitt samtal. Stannade till hos mamma en sväng också och drack lite te. Jag har börjat öppna mig lite mer nu för henne hur jag mår. Jag har ju alltid haft svårt att prata om mående och känslor med alla, men det känns skönt att våga öppna sig lite. Hon förstår mig såklart vilket är väldigt skönt och hon stöttar mig dessutom i det jag vill och känner.

 

Samtalet med L kändes idag inget vidare alls. Jag fick bland annat höra att hon känner stress från försäkringskassan för att vi "står still". För det första, JAG känner också en förbannad stress för att jag mår dåligt, JAG känner mig stressad för att det börjar pressas på att jag ska ut i arbete igen. För det andra, står still?! Va?! Jag känner mig här sjukt misslyckad. Jag har tagit mig ur anorexin (ja, diagnosen är ju inte borta än, men jag lider inte av den längre), jag försöker ständigt må bättre genom att göra saker, utsätta mig för saker och så vidare. Jag VILL må bra, men jag vet inte vad jag ska göra och när jag får höra att det jag inte gör är tillräckligt sjunker mitt självförtroende och min självkänsla till botten. Jag borde alltså vara frisk nu, jag borde må bättre. Jag borde så mycket så det enda jag kan fråga mig själv är varför mår jag inte bättre? Varför tas jag inte på allvar?

 

Jag hör de där jäkla orden i huvudet hela tiden nu. Vad ska jag göra? Ska jag låtsas vara glad och må bra för att glädja henne och ätstörningsenheten? Höja upp deras statistik? Ska jag fortsätta skyffla mina bekymmer under mattan, fortsätta låtsas som att allt är bra. Jag har låtsats hela mitt liv. Jag har totalt kört över mig själv i så många år, jag körde på så hårt att jag till slut brakade helt. Att jag äntligen tog mod till mig att faktiskt söka hjälp ser jag som ett jäkla stort steg mot att vilja må bra, för jag vill må bra och jag försöker. 

Jag är trött på att allting ska lösas så enkelt som möjligt. Det är lätt att sätta en depressiondiagnos, det är lätt att skriva ut antidepressiva, det kräver i stort sett ingenting från sjukvårdens håll, men sen brister det! Vad gör man om det här inte hjälper? Då tar det stopp och det pratas om att man inte vill tillräckligt mycket eller försöker tillräckligt hårt. Då ligger helt plötsligt allt på mig och det blir mitt fel att jag mår dåligt för det är ju jag som inte försöker ordentligt.

"Jag föreslår massa saker, men du vill inte göra dem", fick jag också höra tidigt in på samtalet. Okej, jag förstår.. Jag är värdelös och en motståndare till allt det fantastiska hon erbjuder (som att skriva ner timme för timme vad jag gör om dagarna). Och jag försöker ju verkligen inte alls hitta på saker som jag borde tycka är glädjande, nej verkligen inte va? Varför räknas ingenting jag gör?