Jag är både för OCH emot, samtidigt!
Publicerat den 30/06 2014, kl. 22.37

Åh, ibland är det bara så jobbigt att stå ut med mig själv ärligt talat. Jag är SÅ dubbel i precis allt. Jag vill vara fin, jag vill att folk ska gilla det de ser samtidigt som jag avskyr när folk kommenterar mitt utseende eftersom jag då genast känner mig som ett objekt. Jag längtar efter kärlek och närhet samtidigt som jag är livrädd för det. Just dessa två har orsakat mig så mycket skada. Jag vill synas, men samtidigt vill jag bara gömma mig. Det spelar ingen roll vad folk gör eller säger känns det som, jag tar allting negativt. Säger någon att jag har fin kropp blir jag ledsen eftersom det här egentligen inte är min kropp, den är bara till låns för ett tag. Jag blir också irriterad om folk säger att jag är för smal och måste gå upp i vikt. Sådana kommentarer kan lätt trigga mig att vilja gå ner mer i ren protest. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, jag vet inte överhuvudtaget vem jag är egentligen. Jag har alltid försökt vara någon jag egentligen inte är, bara för att bli omtyckt och eftertraktad.

 

Idag hos L tog jag faktiskt upp min extrema rädsla för att börja arbeta igen och jag var ärlig och sa som det var; att jag håller igen på grund av rädslan, att jag inte vågar släppa kontrollen helt och gå upp i vikt för att jag är rädd för att jag då ska ses som "frisk" och inte längre i behov av en sjukskrivning. Som vanligt försäkrade L mig om att det inte kommer bli så, att hon arbetar med människor i betydligt bättre skick än jag, som är sjukskrivna.

Det är så skönt att prata med henne verkligen. Jag vågar uttrycka mina känslor, jag blir inte dömd, i stället får jag höra att det är helt förståeligt att jag känner såhär och vi diskuterade hur vi på bästa sätt kan lösa det här dilemmat. Jag kan ju liksom inte gå runt och trampa och vara konstant orolig och rädd. Det hindrar ju verkligen mitt tillfrisknande!

 

Vi pratade även om omgivningen och deras reaktioner, hur svårt det är när man inte känner sig förstådd, när det inte accepteras att psykisk ohälsa faktiskt är på riktigt. Det är inte bara att ta sig i kragen och "rycka upp sig", det är inte bara att gå emot hela sig själv och pressa sig till det yttersta. Jag önskar att jag bara kunde "skärpa till mig", jag önskar att jag kunde se en mening, att jag kunde ha något att se fram emot. Det är ju inte faktiskt inte så att jag är destruktiv mot sig själv för att det är roligt. Jag tappade helt enkelt kontrollen och känner allt som oftast att jag sitter fastkedjad vid mig själv och mina tankar. 

Hur kan jag ens förklara för någon att jag är rädd för att bli frisk? Det låter ju inte klokt, vem vill inte vara frisk liksom, oavsett sjukdom?

Idag fick jag tag i mina gubbar (ja, de finns massa jordgubbar under all grädde ,:D)! Fy helskottans vad GODA de är i år! Sjukt stora, knallröda och sååå söta och saftiga!

Det där dubbla känslorna känner jag så väl igen.
Liksom också att vara rädd för att bli frisk samtidigt som man inte vill något hellre.
Jag är dock friskskriven sedan 1½år tillbaka.
Det är en tuff kamp som kan ta tid, men den är inte omöjlig.
De som verkligen bryr sig och vet hur en ätstörning fungerar vet att man inte blir frisk för att man går upp i vikt. L verkar vara en sådan person för dig, det är bra. Kom i håg; Sjukdomen sitter i huvudet. Fast jag förstår rädslan.
Kämpa på.
Kram!

Jag förstår dig! Och håller med till viss del.

Typ hellre ett vant helvete än en ovan himmel. Men jag tror det kommer släppa så småningom. Kram på dig!

Tyvärr är det så att många inte förstår vad psykisk ohälsa innebär, man får en "stämpel" och anses vara "galen" osv. Vilket är helt FEL! Man önskar att dessa människor var mer pålästa och smarta än så.. tror många skulle behöva känna hur det är att må psykiskt dåligt i åtminstone en dag, en dag skulle nog räcka för många för att inse hur otroligt jobbigt det är och att det faktiskt är på riktigt. Det är många gånger värre att vara drabbad av psykisk ohälsa än fysisk.. fysisk ohälsa kan man ju ändå ta på, peka på och visa på ett helt annat sätt och folk tar det till sig. Mår man psykiskt dåligt är det svårt att sätta ord på hur man mår många gånger, det syns inte alltid utanpå och det finns ingen logik i det alla gånger.
Men det är ju i allra högsta grad på riktigt och fruktansvärt jobbigt för den som är drabbad! Önskar att fler förstod det.
Du kanske inte tror det eller känner det själv, men det är STARKT av dig att skriva om dina tankar och känslor och vara öppen med det. Det hjälper nog väldigt många som läser, som ser att dom faktiskt inte är ensamma. Kanske hjälper det andra att söka hjälp! Och öppnar upp ögonen för människor som inte riktigt begriper sig på det här med psykisk ohälsa. Du är starkare än du tror!

Såg dig på Maxi för någon/några veckor sedan, vet inte om du såg mig? Du stod vid självscanningen och skulle betala och jag packade i mina varor vid en kassa. Jag var superstressad då, gjorde en fuling och skulle handla lite innan jag hämtade T på dagis.. och så var det smockat med folk i affären så det drog ut på tiden.. Annars hade jag gärna stannat och hälsat på dig :). Så du inte tror att jag försökte smita och inte ville hälsa, för så var det inte!! Kram på dig!

Vad bra att du känner att du gjorde rätt i att söka hjälp.
Och du, man får vara livrädd <3