Den här tröttheten går inte att beskriva med ord. Det är inte som en vanlig "jag-har-gjort-massa-saker-och-därför-är-jag-trött" trötthet. Nej, det är som att allt går på sparlåga, som att energin är totalt borta. Ingen ork, ingen lust, ingen glädje kvar. Jag vill inte göra nånting, allting tar emot. Vänner frågar om vi ska ses, jag orkar inte svara. Skulle ha träffat min bästis i söndag, ingen av oss hörde av sig till den andre. Jag vill bara vara här hemma, ligga under en filt samtidigt som jag tycker synd om mig själv. Jag orkar inte och jag är SÅ rädd att de få (men BRA) människor jag har kvar i mitt liv ska ge upp om mig. Hur många chanser kan en människa få liksom? Jag är ju den som drar mig undan och sviker, på grund av att jag mår dåligt.

 

 

Jag minns för ganska länge sen när min bästis på skoj sa att jag inte får träffa någon för att jag då inte skulle kunna komma till henne varje kväll. Ingen av oss trodde nog att två (eller fler) diagnoser skulle sätta stopp för det fina vi hade.

Jag vill bara "skärpa till mig" och vara som förr. Nu är jag bara tom, ledsen och självvalt (?) ensam.