Alltså, vad händer med mig? Jag kan inte vara nog tacksam över min sjukskrivning just nu. Jag orkar ingenting, allting känns som att bestiga ett berg eller springa ett marathon. Jag orkar knappt gå uppför mina trappor (vilket jag är tvungen till nu, flera gånger per dag dessutom, eftersom Tuva kissar mängder på grund av all uppvätskning). Jag känner mig som en riktigt skröplig pensionär när jag i långsam takt hasar mig uppför trapporna. Väl uppe känner jag mig helt besegrad!

Sängen ser galet lockande ut, vill inget hellre än att bara lägga mig och sova bort allting och det är lite det jag även gör. Hela dagarna ligger jag i soffan under en filt och kollar på serier och filmer, att ta en toapaus känns skitjobbigt! Det finns massa saker jag borde/måste göra.. Till exempel så har jag inte tvättat på närmare tre månader. Jag har väldigt dåligt med rena kläder att ta på mig nu, men jag orkar inte!! "Hur svårt kan det vara?" Får jag höra. Ja, inte fan vet jag?! Men svårt är det tydligen!

 

Jag är så rädd att mitt mående ska trigga igång ätstörningen igen. Jag har inga såna tankar, men jag är rädd att jag ska bli riktigt sjuk igen utan att märka det om ni förstår hur jag menar? När jag mår såhär orkar jag verkligen inte äta ordentligt. Jag har inga ätstörda tankar omkring det. Jag har bara ingen matlust eller ork, blir bara så äcklad av allt! Jag är dock rädd att ett sämre ätbeteende ska mata ätstörningen, men samtidigt ser jag inte heller särskilt allvarligt på det då jag jämför med mitt liv som frisk. Det hände ofta att jag åt sämre vissa dagar beroende på hur jag mådde osv, så är det ju för de flesta människor och för mig känns det normalt, men jag vet också hur lätt tankarna och beteendet kan bita sig fast igen. Det är lätt att säga att man aldrig kommer hamna där igen, jag har sagt det måååånga gånger, men sen fallit ner igen. Det kan ske ganska omedvetet till en början. Jag fattade ju liksom inte ens att jag var sjuk trots att jag var hemskt sjuk. Nu är jag ju dock medveten på ett helt annat sätt och jag vill aldrig hamna i det där hemska igen. Hittills känns allting som rör anorexin lugnt. Jag hatar min kropp, men jag bryr mig ändå inte på det där panikartade sättet. Jag känner mig stor, men jag känner samtidigt inget behov av att gå ner igen (i alla fall känns det inte som en livsviktig uppgift). Kort och gott är ätstörningen sovandes just nu.