Allting känns som en enda stor tjock dimma just nu och jag känner mig helt frånvarande och väldigt utmattad. Försöker att orka, men så fort jag gör minsta lilla hamnar jag ännu djupare. Känner mig förvirrad och orkar verkligen inte tänka klart, koncentrationen är lika med noll (ungefär som vanligt). 

Min bästis hörde av sig här ikväll och undrade om jag ville komma dit. Jag fick skriva att jag inte orkade, sen ångrade jag mig för jag saknar henne såå. Tänkte åka dit lite senare, men när klockan närmade sig nio kände jag verkligen att nej det går inte hur mycket jag än vill. Känner mig som världens slöhög och jag får så dåligt samvete. Jag vill ju umgås med henne som på den gamla goda tiden. Åh vad jag önskar att jag snart får må bra igen. Det här är pest, vill bara gråta, sova och gråta :(