Som rubriken säger, jag har VERKLIGEN gått framåt vad gäller ätstörningen. I nuläget vill jag kalla den i stort sett obefintlig. Jag har jobbiga tankar stundtals, men jag anser att det är ganska normalt även för friska personer att ha något ätstörda tankar då vi lever i ett ätstört samhälle. Huvudsaken är att tankarna inte styr och tar över vilket de inte längre gör hos mig. De finns där ibland, men de varken skadar mig eller förstör mitt liv. De är tankar som vilka andra tankar som helst. Normala med andra ord!

Jag tror inte att jag kommer släppa fokuset på kroppen helt, men nu kan jag säga att det gör ingenting. Jag har alltid haft mycket åsikter om min kropp både som sjuk och frisk. Jag har aldrig varit nöjd med min kropp, men det har aldrig tidigare hindrat mig något särskilt i vardagen och i ärlighetens namn, vem är helt nöjd med sin kropp? Alla har sina problem och områden de är missnöjda över, det är ju inget konstigt enligt mig. Ingen är ju "perfekt" (nutidens perfektion), det kommer alltid finnas saker att förändra om vi kan och vill. Jag tycker inte längre att det är varesig fel eller konstigt, men skulle tankarna försvinna så skulle jag såklart stänga dörren hårt bakom dem, men de gör mig ingen skada så de kan likagärna stanna här om de vill! Jag välkomnar dem, bring it on liksom ;)

 

Många gånger har jag känt mig frisk under min resa, men nu i efterhand kan jag se hur INTE frisk jag var. Jag hade beteenden som knappast kan kallas som friska, just då kändes det dock väldigt friskt med tanke på hur sjuk jag tidigare varit. 

Bara en sån sak som kaffedrickande. Jag älskar kaffe så det inte blir missförstånd, men jag drack det i syfte att fylla magen och dämpa hungerkänslor. Jag kunde dricka 8-10 stora muggar per dag. Idag dricker jag oftast tre, max fyra och av dessa är två stycken till frukost och kvällsmat.

 

Jag får inte längre panik av mina hungerkänslor. Jag behöver inte längre titta på klockan för att avgöra om jag får äta eller ej. Jag fixar oftast mat utan att ha ägnat klockan en blick. Jag bryr mig inte särskilt mycket längre, jag äter det jag vill och jag kan gå och småplocka emellanåt om jag nu vill det.

Förut kunde jag känna mig "rebellisk" om jag till exempel tog några nötter. Jag tänkte att jag sparkade skiten ur ätstörningen, men det är ju inte riktigt sant, att ens tänka såna tankar är inte särskilt friskt. Att rycka åt sig en näve nötter i förbifarten utan att lägga någon särskild tanke på det är för mig friskt. Att äta när jag är hungrig är friskt, att kunna tänka på andra saker än mat hela dagarna är friskt, att kunna vara rejält hungrig utan att några ätstörda tankar tar över är definitivt friskt och att en dag äta mindre för att nästa äta som vanligt är ABSOLUT friskt!

 

Jag är stolt över mig själv! Nu önskar jag bara att jag kan få bukt med depressionen för den drar ner mig ordentligt..