Är jag för öppen?
Publicerat den 30/09 2014, kl. 19.23

Ni kanske undrar vad min läkare sa vid telefonsamtalet? Jag kan säga som så att det undrar jag med eftersom hon aldrig ringde.. Ja, jag vet att hon har mycket, ja jag förstår att det kanske inte hanns med, men jag har väntat på det här samtalet så länge nu så ja, det känns både irriterande och frustrerande.

 

Var iväg med Tuva till veterinären förut här på eftermiddagen. Återbesök efter ormbettet så inget nytillkommet. Sist vi var där (för ungefär en, en och en halv vecka sen tror jag?) hade hon fortfarande dåliga leverprover, så det ska följas upp så att det går åt rätt håll! Hon mår dock bra och är helt som vanligt så jag är inte värst orolig! Det är normalt att värdena kan vara lite dåliga ett tag efter! Får svar på proverna imorgon, så då vet jag lite mer! :)

 

Annars kan jag skriva att jag skäms en del nu. Jag startade ju mycket den här bloggen delvis för att få skriva av mig och delvis för att visa på att det är okej att inte må helt bra. Just nu känner jag dock att det inte alls känns okej att må såhär och på ett vis vill jag inte att folk ska "se igenom" mig. Jag har dolt mitt mående för alla, jag kanske har öppnat mig ytterst lite för vissa någon gång ibland, men det har mest varit skrap på ytan. Jag har lärt mig från tidig ålder hur jag ska vara för att vara okej och accepterad. Jag har lärt mig det så bra att jag idag kan känna mig falsk eftersom jag kanske bara spelar en roll. Att jag skriver kanske är för att jag inte vet och ofta har jag världens identitetskris och upplever att jag inte vet vem jag är, egentligen, bakom all fasad.

 

Dessutom känner jag att jag har svårt att sätta gränser för mig själv och vad som är bra för mig att dela med mig av. Jag vet att jag nog är alldeles för öppen och jag är rädd att det ska skapa problem för mig i framtiden. Jag tänker sällan efter innan jag gör något, det mesta jag gör sker på ren impuls och impulskontroll saknar jag i stort sett helt. Jag tycker att det är skönt på ett vis att dela med mig av mina känslor och få respons. Jag har svårt att öppna mig IRL och därför är det som en lättnad att skriva av mig såhär, men samtidigt är det en hel del som läser och jag vet inte vilka alla är.

Jag vill fortsätta skriva och jag vill egentligen inte tona ner mig, men kanske borde jag det för min egen skull, men vart ska jag då få ur mig allt?

 

Avslutar detta med en skojig bild för att bryta av det allvarliga en aning ;)

Skriv för din egen skull, skriv i en privat anteckningsbok eller ett eget dokument som är till för dig. Varför är det egentligen så viktigt att ha en öppen blogg där allt och alla, människor en inte ens har någon koppling till, måste ta del av ens tankar och mående? Du skrev för ett par inlägg sedan att du tycker om att synas och höras, det är kanske därför du har blogg? För uppmärksamheten? Man klarade kriser innan bloggar uppfanns, då skrev man dagbok för sin egen skull om man har ett behov att få ur sig allt, inte på en digital blogg med okända läsare.
Fråga dig själv, varför måste hela jag, mitt mående och känsloliv ut på internet? Det är en frihet att inte vara bunden till sociala medier.

På individnivå är nog inte en blogg att förespråka. Man bygger upp en identitet på internet, något som kan vara mycket svårt att bryta. Det som kan vara förödande när man bloggar är att man börjar känna en gemenskap med andra i sin egen sitts, något som även får en att stanna kvar i den här "världen" och dess falska trygghet. Man lever genom sitt dåliga mående, vem är en utan sin blogg? Vem är en när ingen längre läser om ens misär? Det riktiga livet finns utanför internet och media, det är det livet vi borde sträva efter.

Ja det är svårt att veta hur mkt man ska dela med sig av på nätet. Samtidigt som man skulle kunna sitta hemma och skriva i ett block, så har man genom internet möjligheten att påverka och hjälpa andra i samma sitts. Att sprida kunskap om psykisk ohälsa, få möjlighet att se att det går att ta sig ur vissa saker (din anorexia) samt att man ska våga stå för det man tror på.

Ja tror inte att en blogg är något som kommer ligga en till last senare i livet, utan så länge man kan svara ärligt på de frågor som kan komma så tror ja inte att just ditt bloggande kommer att vara en nackdel för dig i framtiden.

Kram gumman

Fan va dåligt att läkaren inte ringde!!! Samma hände mig. Vi hade en bestämd tid men han ringde aldrig...

Det är bara du som kan avgöra hur öppen du vill vara. Jag kände själv att jag ville låsa min blogg för vet inte vilka som läser o jag vill inte bli missförstådd.

Stor kram

Hej!
Efter en lång tids uppehåll så har jag nu börjat blogga igen. Om du vill bli inspirerad av mode, inredning och resor så ska du kika in på min blogg. Jag hoppas att du vill följa med på min resa!

Kramar

Bloggen är för din skull. Det är dina känslor & om man inte vill läsa kan man låta bli. Det är bra att få ut sina känslor i någon form, och det finns ju inte alltid någon att prata med
Massa kramar! <3

Har nyligen börjat läsa din blogg och det här inlägget är ngt jag känner igen från,många andra. Att tvivla på om man verkligen borde berätta om hur man mår. För mig har det betytt jättemycket att få ta del av andras omgående eftersom jag själv inte mått bra och känt att ingen förstår mig, hur jobbigt det är att kämpa och få den hjälp mm behöver. Visst kan man skriva i ett block men om alla gjorde det skulle vi fortfarande vara ensamma. Tycker inte heller att en sjukdom i anorexi handlar om en kris och just pga såna kommentaren, som den anonyma skrev, tycker jag du ska fortsätta.

Hoppas mina ord hjälpte lite iaf