Psykolog och zumba
Publicerat den 18/08 2014, kl. 20.43

Herregud, det känns verkligen som att det enda jag gör just nu är att gnälla, gnälla och gnälla lite till.. 

 

Besöket hos L idag gick bra. Det var dock otroligt jobbigt då vi kom in och pratade om delar av min barndom. Vissa av de här sakerna är extremt känsliga för mig så tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick blinka hårt och ofta för att inte börja gråta. Det hade dock onekligen varit skönt att kunna släppa ut känslorna, men jag har såå svårt med det.

 

Vi pratade även en del om det här med vikten, L sa att för hennes del är det inte alls viktigt, men hon misstänkte att min läkare skulle tycka det var desto viktigare. Hon skulle dock resonera med henne. L tyckte även att det kunde vara en "bra" grej att "vänja sig" vid vågen och bara acceptera att det är siffror. Här vart jag faktiskt aningens upprörd (det är inte så vanligt att jag blir det utåt). Enligt mig finns det ingen som helst anledning att träna på att stå på en våg? Det är ju inte så att min fobi för vågen allvarligt kan skada mig själv och mitt liv liksom. Vilka friska människor ser det som nödvändigt att stå på en våg? Det är ju verkligen inget måste här i livet och jag kan inte för mitt liv se varför det på något sätt skulle gynna mig. Jag känner mig själv bäst och jag VET vad vågen gör mot mig. Jag har kommit så pass långt att jag inte vill riskera allting bara för att "vänja mig" vid att väga mig? Jag ser och vet att jag gått upp i vikt vilket vem som helst kan se, varför måste jag veta exakt vad jag väger? Huvudsaken enligt mig är att jag får en normal syn på mat och att kunna äta normalt. De där förbannade siffrorna bara förstör för mig och de borde väl vilja att jag ska gå åt rätt håll? 

Allt det här, i stort sett, sa jag till L och hon skulle som sagt prata med T. Jag är aldrig den som sätter mig på tvären, men vill de ha en vikt ändå tänker jag fan vägra! För första gången i mitt liv vill jag sätta ner foten!

 

Något vi mer pratade om var eventuell diagnos. L frågade om jag funderat på om jag har ADHD och ja.. Det kan man ju säga att jag har funderat på och tror. Lite intressant att hon tog upp det utan att jag sa något. Jag själv har misstänkt, bland annat, det ganska länge men aldrig nämnt det för någon.

Usch vad mina ögon ser sorgsna och livlösa ut. Ungefär så jag känner mig just nu också..

 

När jag kom hem från Örebro slängde jag i mig lite mat. Var vrålhungrig! Efter det vart det zumba på move it. Råkade bli något överexalterad och gjorde illa min axel på något vänster, nu gör det så ont att jag bara vill gråta! Hoppas verkligen att det blir bättre då jag har planerat in ytterligare ett zumbapass imorgon.

I den här danslokalen finns det ju såklart en stor spegel och jag hatar mig själv för det här, men jag kunde inte sluta studera mig själv medan jag dansade. Jag såg hur jävla fet jag blivit och det kändes helt fruktansvärt rent ut sagt. Det kändes som att jag var absolut störst i lokalen. Jag vet att min hjärna lurar mig angående det här, men det känns så verkligt och det är fruktansvärt rent ut sagt! Kommer jag någonsin kunna acceptera mig själv? :(

Försök att tänk att du ser dig som större än vad du är, det är svårt att se sig själv utifrån. Sen tror jag att det kan vara bra att inte spegla sig allt för mycket även om det kan vara svårt. Kram

Att utreda eventuell diagnos tycker jag är ett steg i rätt riktning! Efter att jag själv genomgått en utredning och sedan fått asperger och ADHD på papper lärde jag mig otroligt mycket om mig själv. Jag hade misstänkt dessa diagnoser länge, men att sedan stå där med papperna i handen var en ögonöppnare och mina krav och min syn på mig själv förändrades. Jag har alltid haft en viss problematik med maten, detta sedan födseln, och har svårt med att variera, olika konsistenser, smaker, lukter osv, sådant jag med andra ord inte bara kan lära bort genom vanlig ätstörningshjälp, utan något jag istället får acceptera som en del av mig. Genast släppte jag det kravet och började fokusera på sådant jag faktiskt kan förändra. Hoppas även du får fram värdefulla svar och att frågetecken försvinner om du genomgår en utredning! I mitt tycke är det absolut värt det.

Stackars dig som gjorde illa axeln. Hoppas att det känns bättre efter natten?
Kan bara hålla med föregående att du enbart tjänar på att veta om en eventuell "diagnos". Det kan bli en "aha-upplevelse" där du förstår dig själv och ser hur du funkar. Det är ingen stämpel, det är en stor hjälp. Ta emot den om du kan och får möjlighet.
Sen får du absolut inte tro att dina ögon ser sorgsna och livlösa ut! Du har jättevackra ögon med tyngd och närvaro. Kloka ögon, kärleksfulla ögon, sådana som ser vem du egentligen är, såna som alla önskar att man får hos en vän eller partner. De ögonen ska du enbart vara glad för!

Ha dock i åtanke att det är en stor skillnad att ha t.ex anorexia och ADHD på papper. Anorexia är en sjukdom, ett tillstånd som mer aktivt går att styra över vad gäller både att bli sjukare samt tillfriskna, medan ADHD är en funktionsnedsättning man föds med och som man helt enkelt får lära sig att leva med - hela livet. När pressen släpper och man inser att man är som man är har man inte längre det där behovet att behöva agera som en sjukare version av sig själv. Vid anorexia är det stor skillnad, där är ett typiskt kännetecken att man inte är tillräckligt sjuk, att man måste bli sjukare osv, alltid en sträva neråt. Tävlingen som begår inom en vid anorexia är just anorexian, har man däremot blivit utredd och fått diagnosen ADHD har man ADHD oavsett. Ingen tävling behövs, inget att bevisa.

Lite tillägg bara, det går att må bra trots funktionsnedsättningar, det går att må väldigt bra. Så länge man är självmedveten, villiga att förändra sådant som går att förändra samt acceptera hur en fungerar gör att det går att leva ett, faktiskt, fantastiskt liv. Behöver du struktur - använd dig av struktur. När jag släppte min egen press på att jag måste vara t.ex spontan släppte också den där gnagande känslan av att aldrig vara tillfreds med sig själv. Lev efter dina egna förutsättningar, omvärlden kan gå sin egen väg och du din!

Min psykoterapeut bryr sig ju inte heller om vikten, tror det kan vara ganska bra att dra bort fokus från det ibland. Dock går det ju inte att undkomma en viktuppgång..
Du är inte stor någonstans gumman
Kram! <3

Hört det snacket förr. På capio varberg måste man se sin vikt för att vänja sig vid siffror o inse att de är just bara siffror. Jag vet inte. Ser ingen anledning att veta sin vikt eller BMI. Viktigast att fokusera på annat. Då släpper ofta även besattheten kring vikt o siffror.
Jag skulle också vilja bli utredd för adhd, add, borderline o bipolär...
Måste säga en sak även om du inte tar åt dig. Du är en av de vackraste kvinnor jag sett! Menar det verkligen.