Ångest och dans!
Publicerat den 20/08 2014, kl. 22.58

Fasen vad svårt allting är när min känsla säger att ALLTING beror på vikten och bmi. Jag är rädd för att jag ökat mycket i vikt och nu troligtvis är normalviktig. Jag är rädd för att bara bli utkastad i verkligheten igen på grund av det. Det känns som att jag blir straffad för att jag gör rätt. Förstår ni hur jag menar?

Jag vill verkligen orka, men jag försöker acceptera att jag faktiskt inte gör det. Mycket energi går åt till att våga äta, ta hand om mig själv och vila när det behövs. Jag vill verkligen klara av att leva ett vanligt liv, men jag behöver tid! Hur ska jag kunna må bättre när jag ALDRIG kan slappna av? Dessa förbannade datum gör mig såå stressad, jag tänker hela tiden att jag måste vara frisk till det datumet vilket gör att jag bara mår sämre och sämre, för jag mår INTE bättre! Någon som har något tips för hur jag ska hantera det här? Tycker jag tar upp det här med L varje jäkla gång, men ingenting kan få mig att släppa oron och stressen...

Jag stack faktiskt iväg och dansade förut, men fy sjutton vad det tog emot, men jag kan inte låta anorexin hindra mig. Jag vill inte bli isolerad igen!! Jag MÅSTE bara acceptera att min kropp är mycket större nu, jag menar, vad fasen kan jag göra annars? Jag vägrar gå tillbaka till svält och hets, det är inte ens ett alternativ.

Dansen var i alla fall rolig som vanligt. Körde först zumba en timme och direkt efter burlesque! Alltså det sistnämnda var så GALET kul! Jag är typ den mest klumpiga ever och här skulle vi dansa på vingliga stolar och "ramla ihop" sexigt på golvet och jag garvade så jag vet inte vad. Kände mig toksexig, eller inte! Trots min klumpighet gick det bra och det var verkligen KUL! Har anmält mig till höstterminen nu, så på tisdagar blir det zumba och på onsdagar burlesque! LOVE IT!

Den där inre stressen alltså, fy f-n för den! Har tyvärr inget bra tips hur man hanterar den mer än att försöka stå ut...blor så arg på samhället ibland för lika lite som det går att säga när en influensa går över, lika lite går det att säga när någon med psykisk ohälsa är redo för att börja arbeta igen. Sedan är vikt och bmi enbart viktig i den fysiska återhämtningen men den säger ingenting om hur mkt/lite behandling man behöver, förmåga att arbeta osv.
Starkt och modigt att du kom iväg på dansen! Alltså min kordinationsförmåga och smidighet är inte direkt bra och den enda gång jag testat zumba hamnade hag bredvid en tjej med latinoamerikanskt ursprung och en med afrikanskt och dom hade liksom rytmen i blodet, kände mig som ett kylskåp i jämförelse, ha, ha. Sov gott vännen och stor kram!

Mycket starkt av dig att gå emot tankarna och göra det som du tycker är roligt! Den styrkan har du demonstrerat många gånger i sommar, bra av dig!
Sen är det ju en jävla rävsax du sitter i, precis som du beskriver. Risken är att vissa inom vården gör det mycket enkelt för sig och sätter upp regeln: underviktig = sjuk, normalviktig = frisk. Då straffar du dig själv när du äntligen fått lite ordning på både ätande och vikt. Men det är de underliggande skälen till att du mår som du gör som du måste få hjälp med, måste ju finnas någon vettig människa inom vården som inser detta?
Med rätt hjälp skulle du kunna få upp energinivåerna och sannolikt börja jobba igen, smyga igång med deltid - kanske? Då vore mycket vunnet för din del och det behövs duktiga sjuksköterskor.
Hoppas att den här hösten blir början på något riktigt bra för dig!

Definitionen av kämpe: "(något vardagligt) person som kämpar /tappert/; person som /trots stor vedermöda/ arbetar mycket hårt med att nå ett mål"

Läs igenom din text en gång till så hoppas jag att du själv ser vad vi andra ser. Du är en otrolig kämpe!!

Den inre stressen är verkligen outhärdlig, men du fixar det gumman. Vad det ser ut så har du en bit kvar till normalvikt, du är fortfarande mager gumman.
Det gäller att du verkligen står på dig & är ärlig, låt dem inte släppa dig innan du är redo!
Sv: Jo, nu har jag ju i alla fall erfarenheten, vilket alltid är något..
Kram!<3

Jag förstår så väl hur du känner. Jag har själv anorexi o har varit sjuk i 6år. Jag har givetvis mått bra i perioder o anorexin har inte varit en så stor del av mitt liv. Men förra våren fick jag ett rejält bakslag som alla kan få. Det hade gått för bra för att vara sant för mig o det skulle ju såklart straffa sig. Nu är jag hemma efter att ha kommit hem efter återigen en inläggning dagen innan midsommar o jag kämpar på hemma med samma matschema som på avdelningen. Jag ska gå upp några kilon till vilket känns förjävligt emellanåt, o ibland så känns det bara som att nä nu fan kör vi! Man kommer att få gå igenom fram o motgångar i denna sjukdom så är det bara. Men framgångarna kommer tillslut att segra. Det är jag övertygad om. Har du också varit på behandlingshem nångång? Jag var det för 5år sen o var jättenöjd med det. Men jag fullföljde aldrig behandlingen beroende på semester. O då föll jag tillbaka under den tiden..

Kram

Jag förstår precis hur du menar vännen!! Att det känns som man inte blir tagen på allvar om man inte har en undervikt. Men om läkaren säger så så är hen DUM I HUVUDET! Du har rätt till hjälp och stöd oavsett din vikt.
Sen måste jag bara säga att du är så stark som utsätter dig för det du tycker är obehagligt. Grymt!
Önskar du kunde se dig själv utifrån <3

Kan du inte prata med dom på ÄS-enheten och förklara att du inte känner dig redo?