Vart väldigt ledsen igårkväll, inombords som vanligt. Jag har stängt in mina känslor genom alla tider så jag kan- och vet inte hur jag ska göra för att släppa det jag känner fritt.

 

Vad var jag ledsen för då? Jo, det ska jag berätta. Jag var och är ledsen för att jag saknar personerna på mitt förra jobb så mycket att det gör ont i hjärtat! Jag kanske inte trivdes med arbetsuppgifterna, men kollegorna var min andra familj. Jag jobbade där i två år och från dag ett var jag en i gänget, jag kunde vara mig själv och vi var så nära varandra. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde under arbetspassen. Jag kände mig så trygg och så älskad, jag visste att alla var på min sida och fanns där för mig. Jag tror att vi visste nästan allting om varandra, ingenting var konstigt, ingenting var dumt, vi fanns där för varandra och hjälptes åt om någonting var svårt och jobbigt.

 

När jag blev sjuk var mina kollegor egentligen så stöttande. Själv fattade jag ju inte (eller ville inte erkänna) att jag var sjuk och blev mest arg för att de visade oro, "varför kan inte folk bara glädjas med mig?!" minns jag att jag tänkte. Jag blev under min tid på jobbet allt sjukare. Till slut var jag inte längre den där glada, lite halvstörda tjejen som inte drog sig för att skoja om både väldigt konstiga- och roliga saker. Jag slutade skratta, men försökte fortfarande kämpa för att vara den där tjejen utåt sett. Det gick sådär.. Jag orkade inte längre med mitt jobb, jag försökte fokusera, men hela världen snurrade. Jag bröt ihop ett par gånger, skyllde på att jag blivit sjuk och åkte hem.

Till slut var jag så trött på allt tjat om mat och min viktnedgång att jag sökte ett nytt jobb. I min sjuka hjärna ville jag komma bort ifrån allt tjat och alla "dömande blickar" jag upplevde att jag fick.

Jag fick det nya jobbet, sade upp mig, blev sjukare och sjukare tills det en dag helt tog stopp. Jag satt hemma och bara grät och grät, hade en fruktansvärd ångest. Jag skulle ha jobbat kväll, men jag klarade inte av att röra mig, mådde så dåligt! Pratade med min underbara kollega och vän Marie, jag berättade allt om min ätstörning och min ångest. Hon i sin tur ringde till chefen (efter tillåtelse från min givetvis) och jag blev sjukskriven ända fram till det datum min sista dag på arbetet var. Jag har alltså inte fått säga hejdå på riktigt :,(

Efter mitt erkännande har mina gamla kollegor funnits där för mig och de står fortfarande kvar vid min sida. Jag får meddelanden på Facebook, sms och så vidare. Även min chef ringer fortfarande till mig och ingen kan muntra upp mig som han, vi har precis samma humor och vi kan skratta tills vi nästan kiknar.

Jag ÅNGRAR mig något så in i helvete att jag sade upp mig, jag SAKNAR gemenskapen som "min andra familj" gav mig. Jag är så ledsen för att jag handlade när jag var mitt i den här vidriga sjukdomen. Det var inte JAG som tog beslutet, det var den här jävla sjukdomen! Jag ville börja om för att på det viset kunna fortsätta ostört i samma jävla spår av svält, bli ännu smalare osv.

 

Jag är verkligen så ledsen för det här. Jag saknar alla så mycket! ♥ Tack för att ni finns för mig!