Det finns mycket saker jag idag aktar mig lite för, eller undviker kanske jag kan säga till och med.

En sak jag undviker är vågen och där behövs det väl egentligen inte någon närmare förklaring. Jag anser inte att någon behöver stå på en våg, världen kommer aldrig stå och falla på att man som människa inte vill väga sig. I min sjukdom är de där siffrorna allt, för mig rasar världen OM jag väger mig. Siffrorna har länge styrt mig, men inte längre eftersom jag helt enkelt vägrar väga mig. Jag behöver inte veta, ingen behöver veta vad jag väger helt enkelt. Det är orelevant och gör mig sjuk. Jag behöver inte "lära mig" att vågen inte är farlig, för varför ska jag göra det? Det är ju inte så att vågen är en del av de grundläggande behoven vi människor har och handen på hjärtat, vem har INTE haft en osund relation till en våg?

 

En annan sak jag undviker så gott jag kan är att vara med på bild/film därför att just nu mår jag inte alls bra över hur jag ser ut. Jag är skör och känslig och påverkas väldigt mycket. Ni såg ju bara hur jeansen ställde till det enormt för mig och skapade kaos i tankarna trots att jag under en ganska lång tid känt mig förhållandevis frisk. Helt enkelt krävs det inte mycket för att de sjuka tankarna ska fullkomligt explodera. Det kanske låter konstigt och även jag tycker att det är konstigt hur svårt det kan vara och hur konstigt sjukdomen fungerar. Innan jag exponerats för något svårt kan jag inte förutse hur det ska bli. Jag kan ha varit väldigt stabil just då, tänkt att någonting så litet inte kan påverka mig, men grejen är den att det påverkar mig och det väldigt mycket. 

Jag vet inte om jag klarar av att se mig själv på en video. Jag är inte säker på att jag är stark nog att fortsätta på den friska vägen.

Ni vet ju att jag redan nu känner mig väldigt, väldigt stor och att sen få det kastat över mig i verkligheten känns som att hoppa från ett väldigt högt tak utan livlina. Tanken på att jag kanske inte ens är viktstabil än skrämmer mig då jag inte vill bli större än så här! Det är en skräck för mig!

Kan jag lita på mig själv att jag inte reagerar negativt? Kan jag lova att jag inte reagerar med att strypa på maten? Nej, det kan jag inte, för jag vet helt enkelt inte hur jag kommer reagera då det är som att anorexin lever sitt egna liv. 

 

Jag har ändå bestämt mig för att gå iväg ikväll och jag får känna efter där hur jag känner. Vill jag inte bli filmad så får jag väl skita i det bara och sitta av tiden! Det finns ju valmöjligheter trots allt och jag tror det är viktigt att se sina begränsningar och ta dem på allvar. Att jag känner såhär JUST NU behöver ju inte betyda att det kommer kännas så för alltid för det vet jag ju ingenting om!

 

Jag tror inte det finns något rätt eller fel när det kommer till att bli frisk från en ätstörning. Jag tror att det är högst individuellt! Det gäller att hitta sitt sätt :)