Det är inte ofta jag brukar vakna om mornarna med ångest, men idag gjorde jag det! Det är som att allt bara rann över mig igår. Det blev för mycket helt enkelt.

 

Jag har lovat mig själv att aldrig bli tjock igen, men vad gör man då? Fortsätter jag på något vis kontrollera maten så är det ju i stort sett omöjligt att bli frisk, då håller jag ju kvar mig själv i det sjuka och det är inte så jag vill leva. Det tar massvis med ork och energi och förstör livet ännu mer. Det är inte värt någonting att leva i en ätstörning, det är en fruktansvärd kamp med sjuka tankar och handlingar varje dag. Jag vet ju allt det här, ändå vill min hjärna försköna bilden, att vara smal är ju värt allt och så farligt var det inte. Nej, i början var det inte så farligt, det är sant. Kroppen hade reserver att ta av. Jag var sällan hungrig trots att jag knappt åt något, jag hade massor av energi, men den här lyckliga bilder försvann och jag orkade snart ingenting, jag blev till en levande zombie som undvek allt vad mänsklig kontakt heter. Jag vart extremt labil, värre än vad jag brukar vara. Jag blev manipulativ och ljög mer eller mindre ständigt. Jag förlorade all ork, orkade knappt gå i trapporna ens. Jag var hungrig ständigt och led något fruktansvärt av det till slut. Det värkte så mycket i magen att jag fick ligga ihoprullad till en boll för att stå ut. 

Jag måste påminna mig själv om dessa saker. Även om jag anser att det är snyggt att vara smal så är det faktiskt inte värt det lidande det innebär! Jag måste stanna kvar på den här friska banan, hur svårt och jobbigt det än är just nu! Jag får helt enkelt hoppas på att vikten och allt kommer jämna ut sig med tiden! Jag kan inte göra så mycket mer, att ge upp innebär att börja om helt från noll igen och det skulle om något vara jäkligt tufft!