En dag som idag kan jag se att jag kanske inte är så frisk från ätstörningen som jag vill tro. Grejen är den att det har gått hur bra som helst att äta, jag har inte tvekat och jag har inte dragit ut på ätandet. Jag har hållit mig mätt, så fort jag känt mig hungrig har jag ätit. Det var ungefär det som stepwise visade också, att mitt ätande nu ligger på en helt normal nivå, men det de också visade var att jag fortfarande har en skev kroppsuppfattning. Jag har inte brytt mig om det så mycket, det har funnits där, men det har inte riktigt stört mig på det där panikartade sättet som tidigare. Det har liksom känts okej att ha de tankarna, det är ju rätt normalt i dagens samhälle då de allra flera klagar på hur de ser ut. Jag har dessutom alltid haft väldigt mycket tankar om min kropp och mådde väldigt dåligt för att jag snabbt gick upp i vikt och blev överviktig innan jag bantade ner mig och blev sjuk.

 

Den där känslan av att bli SMAL var så ljuvlig. För första gången någonsin trivdes jag i min kropp. Jag kände mig stark och oövervinnerlig. Det är svårt att förklara den här känslan för någon som inte varit ätstörd (eller gått ner mycket i vikt överhuvudtaget). Helt plötsligt behövde jag inte längre skämmas över att jag var tjock. Jag kunde äntligen köpa snygga kläder i mindre storlekar och de satt SNYGGT. Jag såg med andra ord inte längre ut som en stoppad korv i allt jag tog på mig och jag behövde inte gräva fram den största storleken och skylla på att "kläderna blir bara mindre och mindre". Jag mådde bra. Ätstörningen fick in mig i ett euforiskt tillstånd, jag älskade att se hur vikten sjönk mer och mer. Min depression försvann i stort sett till en början.

 

 

Med allt "bra" finns det ju också baksidor och jag blev snabbt beroende av att äta så lite jag bara kunde och gå ner i vikt så mycket jag bara kunde. Till slut var jag riktigt sjuk, både psykiskt och fysiskt och jag vägde väldigt lite. Trots att jag mådde så fruktansvärt dåligt tyckte jag ändå att det var värt det, jag hade ju en smal kropp. En kropp jag alltid drömt om! Jag kunde handla kläder på barnavdelningen. Jag njöt av känslan att något därifrån var för stort! På något sätt gav det mig en belöning, det var liksom värt att må dåligt för den saken. Vad spelade det för roll att jag fick hålla mig i väggarna när jag gick för att jag annars var nära på att svimma? 

 

Och vad ville jag komma fram till då? Jo.. Fram tills idag har jag känt att allt rörande anorexin har varit lugnt, den har liksom legat i dvala och jag har känt mig okej gällande den.

Idag här skulle jag ner på stan en sväng och tänkte att jag skulle ta jeans, vilket jag egentligen hatar nu eftersom jag känner mig fläskig, men i vilket fall som helst tänkte jag skita i dom tankarna och ta jeans i alla fall.

Grävde fram ett par ur garderoben som jag köpte för längesen, när jag precis hade börjat gå ner i vikt. Nyligen när jag provade dem (ja, nu var det väl ett par månaders sedan) så kunde jag kliva i dem utan att knäppa upp knappen och de ramlade av mig, de satt helt enkelt inte åt någonstans. Idag då, JAG KOM INTE I DEM! Direkt spred det sig en iskall känsla genom hela kroppen, det liksom krampade och gjorde ont i mig! Det är inte ens en liten storlek på dem och nu kan jag med ens ungefärligt gissa vad min vikt idag ligger på och det skapar världens panikkänsla i mig. Hur mycket ska jag gå upp egentligen? Ska jag behöva bli överviktig som innan och kommer jag ens vara frisk i tankarna då? Är det ens värt det? Jag har total KAOS i mitt huvud just nu och samtidigt känner jag mig alldeles tom. Jag vill bara gråta och skrika, göra mig själv illa på något sätt. Jag orkar inte och jag vill inte längre :( Jag har ingen att prata med om det här. Friska människor tycker bara att jag är knäpp och jag kan förstå det, men för mig är det här en verklig känsla och det är rent ut sagt ett helvete!