Hemma från dansen. Shiieet, har nog aldrig varit mer svett i hela mitt liv, jag hade kunnat tvätta håret i mitt svett, jag lovar! Hade dessutom kletat på lotion innan passet och det var ju en mindre bra idé, det bara rann om mig och jag kände mig hal som en ål minst sagt! Men jisses vilket bra pass!! Jag är glad att jag lyckades ta mig iväg. Amina som ledde klassen var så sjukt söt och medryckande, så kul att lära sig lite nya koregrafier. Mycket salsa var det dessutom som jag älskar! Fick lite ny energi och det kändes skönt!

 

Idag har jag "slarvat" lite med maten. Eller jag vill egentligen inte kalla det slarvat, jag väljer att kalla det att jag inte lagt så stor vikt på maten i stället! Jag vaknade ganska sent och åt på grund av det också frukost sent (typ halv elva). Har mått ganska risigt idag, mått väldigt illa och var inte det minsta hungrig så jag sket helt enkelt i att äta någon form utav lunch. Nu har jag dock käkat kvällsmat, mår inte så illa längre vilket är skönt!

Det här är ju så olika för alla, men för MIG (som ändå var frisk ganska nyligen) betyder att vara frisk att också vara fri. Det innebär att kunna hoppa över måltider på grund av någon anledning. Jag tror inte alls på att äta var tredje timme, det finns inte i min värld och jag kommer aldrig göra det. Att äta var tredje timme ser jag verkligen som enbart en låsning som skulle hindra mig i vardagen och vad händer då? Jo, ätstörningen fortsätter att ta plats vilket är det sista jag vill! Så länge jag kan hantera maten på ett friskt sätt är det också okej för mig att agera som friska människor! Som frisk åt jag allt från en gång om dagen till tre, fyra. Det berodde liksom på hur hungrig jag var. Hungern går ju upp och ner för alla. Det är inte farligt att fasta, det farliga är tankarna vilket är det största bekymret i ätstörningen! 

För ett kort tag sedan var jag otroligt fast i mina tankar, så pass mycket att de styrde hela mitt liv! Jag bara stod där och var totalt hjälplös. Jag kunde inte gå emot ätstörningen hur mycket jag än ville. Jag försökte "komma undan" vad gällde behandlingen, samtidigt hade jag sån panik över mina egna tankar och handlingar för jag ville ju bli frisk?! Jag kunde bara inte bryta mig loss, jag kände mig totalt handfägslad, det var en vidrig känsla! Det går inte ens att förklara vilken makt hjärnspökena kan ha över en. Jag ville på något sätt slinka igenom mina kontroller och sen fortsätta mitt destruktiva liv. När jag skulle gå på "sommarledighet" från enheten var mina tankar från början: "YES! Äntligen får jag vara ifred, ingen håller koll på mig på FLERA veckor", men som ni vet vart det i stället HELT tvärtom. När kraven från vården försvann, försvann även mina kedjor. Jag kunde slappna av på ett helt annat sätt, helt plötsligt var inte livet att åka in till ätstörningsenheten och bli påprackad massa grejer. Jag kunde vara någon som inte hela tiden behövde bli påmind om maten och ätstörningen. 

 

Samma dag som ledigheten startade släppte jag min kontroll, bara sådär. Jag vet inte varför och jag vet inte hur? Jag antar att jag bara var för trött på det! Jag bestämde mig där och då för att släppa allt, alla jävla tider, allt dravvel om vad man ska äta, hur man ska äta osv, alla mina regler, bland annat när jag "får" äta som senast, släppte jag. Jag kunde komma hem halv tolv på natten och äta vilket inte har hänt på jävligt, jävligt länge! Jag lyssnar i nuläget på min kropp för min kropp vet vad den behöver när den behöver det! Jag får inga sjuka tankar om att låta bli att äta. Som idag, för bara en kort tid sedan hade jag triggats av att inte äta lunch och jag hade säkerligen fortsatt i samma spår. Nu tänker jag inte så, alls! Det känns så jäkla konstigt på ett sätt! Jag har levt så länge med mina bojor. Nu känner jag mig tusen kilo lättare utan dem och det är en fantastisk känsla! Jag trodde aldrig jag skulle komma hit där jag är idag. Jag var så rädd att bli en kroniker, jag visste inte hur jag skulle bryta allt dåligt, men helt plötsligt gjorde jag det ändå och nu mår jag så mycket bättre (ja, ätstörningsmässigt då vill säga). Det GÅR, för vissa krävs det mycket tid och tålamod, för andra kanske startsträckan är väldigt lång och för vissa finns det mängder av fallgropar efter vägen. Det är inte alltid lätt att ha fokus och motivation. Finns det någon i er närhet som kan ta över viljan åt er så låt dem!