Jag hade bestämt mig. Jag visste redan igår, när jag skrev inlägget, att det var dansen jag ville välja framför spanskan. Älskar dansen så galet mycket! MEN mitt beslut blev ändrat på grund av all ingen anmälde sig till kursen. Jag var den enda som kom dit idag och jag blev så galet besviken. Hade dock redan väntat mig att det kunde bli så med tanke på att Veronica berättade igår att ingen anmält sig efter förra veckans provtillfälle. Jag hoppades dock på ett litet mirakel. En sån här grej drar lätt igång hatet mot mig själv ännu mer. Jag vet ju att det omöjligt kan vara mitt fel, ändå anklagar jag mig själv och blir irriterad!

 

Känner mig som en martyr här, tänker att allt dåligt måste drabba mig hela tiden, att det är mitt öde, mitt skitliv! Jag är så trött på allting. Jag är helt slut både i huvudet och kroppen, jag har hemska ätstörda tankar hela tiden. Jag har inga problem att äta, snarare älskar jag mat, men jag hatar vad maten gör med mig. Jag är verkligen så jäkla stor just nu! Jag har alltid haft en muffinsmage vilken jag alltid, alltid hatat! Nu är inget undantag, allt lägger sig över magen och låren som nu klistrar mot varann när jag går, magen är så jävla fet att jag kan fylla två händer med fett och det hänger över byxorna. Blir tokig ärligt talat! Varför kan vissa äta massor men knappt öka ett jävla gram? 

 

Jag har verkligen helt (eller ja, så mycket jag bara kan) släppt kontrollen jag haft över maten och mig själv. Herregud såna sjuka regler jag har haft. Det finns i stort sett inte längre kvar och för några månader sen trodde jag aldrig att jag skulle stå där jag står nu idag. Ibland är jag stolt, ibland känner jag bara en jäkla panik för att jag måste äta hela livet. Låter säkert konstigt, men jag vill bara ha frid inom mig snart och nu vill jag fan inte bli större! Det räcker nu! Jag ser frisk ut och jag avskyr att det är så. Alla tror att jag mår bra, för äter jag är ju ätstörningen borta, eller? Or not!! Är SÅ rädd för läkarsamtalet nästa vecka! Jag är så rädd för att inte bli tagen på allvar nu, att jag ska behöva ut i den verkliga världen. Jag kommer inte klara det, jag mår för dåligt och det oroar mig något så fruktansvärt. Hur ska jag kunna slappna av, slippa känna den här paniken?!

Ibland vill jag bara gå tillbaka till det destruktiva för att slippa allt ansvar, men jag har kommit så långt och jag måste försöka våga lita på att läkaren kommer se till det bästa för mig helt enkelt.