Snart dags att åka mot Örebro och det enda jag kan tänka på är hur jäkla stor jag känner mig! Jag trodde att jag skulle längta tillbaka till våra samtal, jag trodde jag skulle stå helt hjälplös i sommar. I stället blev det helt tvärtom och jag klarade mig alldeles utmärkt med maten, mycket bättre än någon gång under behandlingen.

Jag vill inte sitta i det där förbannade väntrummet med alla granskande blickar, där även jag sitter och studerar hur de andra ser ut fast jag egentligen inte kan bry mig mindre. Jag är rädd att börja knövla igen när all fokus hamnar på vikt och mat igen. I sommar jag försökt leva som vanligt, försökt ignorera det faktum att jag gått upp i vikt och det har fungerat ganska bra. 

Jag känner dock verkligen att jag vill och behöver spy ur mig känslor och tankar som jag inte pratar med någon om irl. Jag vill gnälla och berätta hur tjock jag känner mig utan att få höra att jag ska skärpa mig. Jag vill återigen få nya perspektiv på mig själv och annat i mitt liv. Jag vet att L är bra för mig, ändå känns det så himla tufft och jobbigt att åka dit nu. Jag har ju blivit så mycket större sen sist hon såg mig och det känns både pinsamt och till och med nästan hemskt!