Vi hade väldigt trevligt!! Satt ute på Katarinas inglasade altan och åt och pratade massor! Vi har hållit kontakten i många år nu (inte tack vare mig kan jag säga, haha) och det är så kul att ses lite såhär då och då och prata gamla minnen! Hur många år kan det vara vi har känt varann? Jag tror att det är närmare 6-7 år nu om jag inte minns helt tokigt.

 

Maten gick bra! Jag berättade faktiskt innan att det kändes jobbigt. Så himla skönt att vara ärlig! Jag har tidigare ALLTID ljugit om mitt mående, skyllt på annat för att slippa prata om det. I stort sett alla sjukskrivningar från jobbet har berott på att jag mått dåligt psykiskt, men det har jag aldrig velat/vågat erkänna utan har skyllt på influensan eller andra åkommor. Jag passade alltid på att "bli sjuk" när det var något som gick, för jag var rädd att inte bli trodd på och såklart att jag var rädd för det eftersom det faktiskt inte var sant. Jag trodde aldrig att det skulle vara accepterat att ringa och säga att psyket var nerkört i botten. Jag vet inte än idag om det skulle vara "godkänt"?! Någon som har sjukanmält sig av den anledningen och sagt sanningen? Hur reagerade folk?

 

Jag måste verkligen säga att allting blir lättare genom att vara ärlig. Genom att jag är ärlig mot andra är jag också ärlig mot mig själv! Det känns mycket lugnare och ALLA har tagit det positivt och varit så stöttande!

Tänk att jag skulle vara tvungen att krascha totalt för att våga vara mig själv mer och mer. Ibland tänker jag på om det här var det jag behövde. Låter kanske knäppt, men jag har aldrig kunnat acceptera mig själv och mitt mående, jag har alltid skämts och aldrig vågar prata om det mer än ytligt med andra människor i samma sits. Jag har alltid kört på i 180 för att vara den här duktiga tjejen, jag har totalt kört över mig själv. På något sätt tror jag att jag behövde det här. Jag behövde det för att tvingas stanna upp och tvingas lära känna mig själv. Jag kan inte längre fly, det är jobbigt och svårt, men samtidigt väldigt skönt!