Jag heter Nathalie, fyller 28 år nu i februari och bor i Karlskoga där jag bott hela mitt liv. Bestämde mig i gymnasiet (eller egentligen tidigare) för att jag ville bli sjuksköterska och läste därför till kurser under gymnasiet där jag förövrigt läste estet musik. 2012 tog jag sjuksköterskeexamen och började jobba på PIVA i Örebro där jag blev kvar i två år. Trivdes hemskt bra och ångrar att jag sa upp mig!

 

Jag har alltid varit högpresterande, haft svårt att bara göra saker för att det är kul. Allt jag har gjort/gör är för att bli bäst. Jag har inget mellanläge utan är ständigt on eller off. Jag vill kalla mig själv spontan eller impulsiv, vilket man nu vill. Jag gör ofta saker utan att tänka efter. Får jag en tanke på hjärnan har jag väldigt svårt att släppa den helt enkelt (Har blivit bättre på att begränsa mig det senaste året). Jag har alltid varit väldigt framåt och pratglad, pratar oftast utan att tänka efter. Har humor som ofta "går över gränsen", gärna så rå humor som möjligt. Har världens fantasi och bygger upp roliga saker i mitt huvud som jag sen skrattar åt. Inte alla som hänger med, men de som gör det älskar jag! Jag har ganska lätt för att gå till överdrift eller flippa ur om jag umgås med någon som är som jag. Älskar att driva med allt och kan säkert verka lite elak stundtals när det kommer till mitt skämtande vilket såklart inte är meningen! Ironi är mitt trumfkort..

 

Jag är ganska estetisk av mig. Älskar att dansa, spela teater och sjunga. Sjöng hos sångpedagog i flera år tills jag fick inse att jag inte längre hade råd (DYRT nöje!). Började dansa för massa år sen och hade det som största intresse i flera år tills jag en dag bara tröttnade. Idag dansar jag sällan, men det händer då och då. I dagsläget är det mest zumba och kizomba som gäller. Jag har lätt att gå inne olika roller vilket gör mig till en liten teaterapa. Min dröm som ung var att börja musikalhögskola. Fegade tyvärr ur...

 

Utåt sett ser jag nog ut som en glad och sprallig tjej, men har länge mått dåligt på insidan vilket gav sig uttryck i bland annat anorexi som övergick till bulimi. Bestämde mig en dag bara för att sluta vara destruktiv när det gällde mat och sen dess har jag inte haft något återfall (har jag bestämt mig för något kan det vara det mest självklara i världen). Idag är jag friskförklarad från ätstörningen men är sjuk i svår depression och har ångest. För första gången vågar jag prata öppet om det! 

 

Som barn blev jag mobbad delvis på grund av mitt utseende och är idag tyvärr extremt utseendefixerad. Går knappt utanför dörren utan smink eftersom jag, enligt mig själv, ser förjävlig ut.. Utseendehetsen har på sista tiden gått rätt mycket överstyr. Det har blivit mitt sätt att hantera ångest. Är väldigt osäker i vissa situationer och jag blir lätt stissig och orolig. Tror allt för ofta att jag inte duger och har svårt att tro att någon kan tycka om mig för mig.