Jag vågade mig till slut iväg till affären! Bara att bita ihop för vad ska jag göra? Gömma mig inne resten av livet? Nej tack! Jag tror inte att det är någon annan än jag som tänker så ingående på hur jag ser ut, folk har fullt upp med sitt eget. Tankarna är givetvis besvärliga att dras med och jag hoppas och önskar så innerligt att de snart ska försvinna, eller åtminstone lätta en aning!

 

Nu har jag precis haft lite balkongmys med två av mina små tåttisar, även tryckt i mig hallonpaj och jordgubbar med vispad grädde! Bäst att köra på nu, det finns ingen återvändo och jag vet ju att jag gör helt rätt vilket jag även känner då de allra sjukaste tankarna faktiskt nästintill har försvunnit! Ibland kommer dock paniken, men den är hanterbar och nu mera kan jag förstå att det faktiskt inte är sanning! För tillfället styrs jag faktiskt inte av ätstörningen, jag har makten att kontrollera den!