Jag känner mig helt jävla överkörd och tillplattad och har gjort det sen igår. Jag orkar knappt röra ett finger och hela kroppen känns sådär äckligt tung. De få krafterna jag haft känns som bortblåsta och jag mår ganska väldigt kasst för att vara ärlig. Allting började efter besöket hos B igår. Ni vet, tokångest till att börja med för att sen bli helt död i både kropp och skalle. Hann knappt lägga huvudet på kudden igårkväll innan jag slocknade, sov dock lika dåligt och oroligt som vanligt och vaknade tidigt. Lyckades ligga kvar i sängen, sysselsatt av lite candy crush, i ~30 minuter, hann få en kurrande mage och gick upp och gjorde i ordning frulle. Förresten så kan jag inte förstå hur mycket min kropp ändrat sig efter ätstörningen. Jag åt ALDRIG frukost förr. Jag var varken hungrig eller sugen och jag tyckte helt enkelt inte om det och ägnade det inte en tanke ens. Idag är det nästan det bästa målet på hela dagen, men ändå känns hela dagarna uppstyrda och lite tvångsmässiga. Jag har till exempel svårt att, efter att jag vaknat, vänta med frukosten och jag vill gärna planera, i tid, vad jag ska äta. Det känns tryggt (Kontrollbehovet).

 

Även om jag idag är frisk från anorexin så är det ju ingenting jag glömt om ni förstår vad jag menar. En sak du lärt dig kommer finnas kvar i minnet även om det med tiden bleknar och blir lite suddigare och mer obegripligt. Det låter säkert skitnegativt, men det är idag ingenting som påverkar mig på något särskilt sätt. Det är dock klart att det ibland retar gallfebern på mig, att jag inte bara kan äta när jag är hungrig i stället för att rutinmässigt göra samma sak dag ut och dag in. Visst är det bra att ha vissa rutiner, men det är nog själva tvångstankarna och stressen runt det som blir irriterande. Jag är till exempel livrädd för att bli hungrig och det är säkert en av anledningarna till att jag, hela tiden, går i samma invanda spår. Hunger förknippar jag med svält efter anorexin och jag minns ju hur jävla ont det gjorde, både fysiskt och psykiskt, men hur det samtidigt gav en jäkla kick minns jag också ganska tydligt. Ni som har/har haft ätstörningar kanske förstår vad jag menar? Jag kände mig stark när jag fick krypa ihop i fosterställning på grund av en hungerkrampande mage, kände mig grym när jag fick hålla mig i väggarna för att inte rasa ihop. Förstår ni hur jäkla sjukt det är?! Det är DEN känslan jag är rädd för även fast jag är väldigt, vääääldigt långt ifrån den idag. Jag förebygger väl en aning antar jag och jag tror det är bra att vara medveten. Önskar dock att det gick att glömma allt, att det fanns en deleteknapp. Inte bara när det gäller anorexin utan med allt som är stört och onödigt! Om ni hade en sån knapp, vad skulle ni radera bort känslomässigt?