Arga flickor
Publicerat den

"Hur arg får en flicka vara?"
 
Väldigt intressant ämne på Nyhetsmorgon som handlar om skillnaden på synen mellan pojkars och flickors ilska. Jag själv var ju ett väldigt bråkigt och argt barn och fick extremt mycket skit på grund av det. Vuxna avskydde mig och kunde inte förstå varför jag inte kunde vara som de andra flickorna vilket jag själv inte heller förstod ärligt talat. Jag VILLE vara en av de där söta flickorna som stod i ring på rasten och bara var sådär läskigt lugna i stället för att slåss, rymma, hitta på dumheter och vara kaxig mot allt och alla.
 
Jag försökte hela tiden att "sköta mig", men det gick inte. Jag kunde varken vara still eller koncentrera mig. Jag fick alltid höra att jag var tvungen att skärpa mig, vara mer tyst och sluta förstöra för alla andra. Som barn kände jag mig ständigt som en idiot, jag var alltid i vägen och jag fick alltid skäll och blev anklagad för allt eftersom jag var den bråkiga. Om jag sen gjort det eller inte spelade ingen roll, det var ändå mitt fel.
Jag fick raseriutbrott titt som tätt och kunde absolut inte kontrollera dem. Det kändes aldrig okej att vara arg. I stället gav det bara mer och mer negativitet från omgivningen och jag kände mig så värdelös! Jag minns så många händelser som etsat sig fast hos mig och de gör ont att bära på.
 
På ett sätt förstår jag att folk blev trötta på mig för jag var extremt jäkla jobbig och svår! Det fanns dock guldkorn i tillvaron. Jag minns särskilt två vuxna som helt tog sin an mig, de var lugna, tyckte om mig och gav mig tid och framförallt behandlade de mig som om jag var någon speciell. Med dem kände jag mig trygg och i och med det blev jag också lugnare. De skrek inte på mig, kastade inte ut mig utan stärkte mig i stället! Dessa två kommer jag aldrig att glömma för på ett sätt räddade de mig.
 
Än idag har jag väldigt lätt för att bli arg. Ilskan liksom sköljer över mig stundtals. Ibland brister det, men oftast håller jag den inom mig. Båda sätten är svåra. Bara för att jag håller emot känslorna betyder inte det att allt är frid och fröjd för inom mig pågår ett stort världskrig som jag har svårt att hantera. Tar oftast ut hatet och ilskan på mig själv. Tänker att jag vill göra mitt liv till ett helvete för jag är inte värd något annat.
 
Har ni på något sätt varit "annorlunda" jämfört med den mall som finns om hur flickor ska vara? Upplever ni att det finns en sådan mall?



Emilia

Jag kände ofta att jag inte passade in när jag växte upp. Skulle alltid vara den snälla och glada flickan men kunde inte passa in i den ramen. Eftersom jag var flicka så sågs man som bråkig och jobbig och konstig. Nu i vuxen ålder har jag fått reda på att jag har adhd. Hade alla symtom på det redan som barn men flickor kan ju inte ha adhd så jag blev aldrig utredd för det.
Mvh/Emilia :)

Svar: Samma här. Var precis som du beskriver, men det var ingen som gjorde någonting. Jag var helt enkelt bara den där jobbiga ungen. Försökte verkligen "skärpa mig", men det gick inte och det går fortfarande inte :P
Nathalie



URL:





NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo